Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så tog liberalerna död på friheten

Stephen Holmes och Ivan Krastev.Foto: MING CHEN OCH NADEZHDA CHIPEVA / DAIDALOS
”Ljuset som försvann.”
Berlinmuren föll 1989, och med den Sovjetkommunismen.Foto: DPA/ALLIANCE/IPA/SHUTTERSTOCK / DPA/ALLIANCE/IPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Anna Hellgren.Foto: MIKAEL SJÖBERG

I sin nya bok hävdar Ivan Krastev och Stephen Holmes att liberalismen dödade sig själv genom imitatationstvång. 

Anna Hellgren tar del av en intressant tes med lite för många luckor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I den mån man kan bli en superstjärna som europeisk statsvetare måste man säga att bulgariske Ivan Krastev blivit en. Hans ”Efter Europa” (på svenska förra året) fick stort genomslag, och lagom till 30-årsjubileet av murens fall och sovjetkommunismens sammanbrott kommer en ny bok. ”Ljuset som försvann” är skriven tillsammans med amerikanen Stephen Holmes, juridikprofessor och liberalismforskare.

Författarna söker förklara den liberala hegemonins hädangång efter dess segerrusiga 1990-tal genom nedslag bland de främsta dödgrävarna: Victor Orbán och Jaroslaw Kaczynski, Vladimir Putin och Donald Trump. Som bonus tar de sig också an Kinas framgångsrika strävan mot ekonomiskt världsherravälde. 

Enligt Krastev och Holmes segrade liberalismen ihjäl sig utan en fiende, och de dåliga kopior den tvingade andra att transformeras till skapade den mylla ur vilken den auktoritära illiberalismen hämtar sin näring. Imitatörer blir förr eller senare besvikna, och den som saknar ett tydligt ideologiskt motstånd blind för sina egna tillkortakommanden. 

I Centraleuropa byggs numera nationell identitet på motstånd mot den värderingslösa västliberalismen deras stater imiterade efter 1989, i Ryssland straffar Putin framför allt USA genom att spegla amerikanernas försyndelser mot folkrätten (för att sedan använda deras egna argument för att försvara sig, till exempel annekteringen av Krim som ett försvar likt USA:s stöd till Kosovo). 

En av de intressantaste analyserna är den av Donald Trumps drivkrafter.

Donald Trump å sin sida avskyr att tidigare presidenter låtit omvärlden imitera landets alla tekniska landvinningar i den amerikanska exceptionalismens anda av världsförbättring.

Och Kina? De har nått sina oöverträffade framgångar genom att imitera andra länders, främst USA:s, industriella utveckling – samtidigt som de hållit fast vid den kinesiska identiteten så som den dikteras av kommunistpartiet.

Låter det krångligt? Det är det emellanåt, och framför allt är det här en bok där Krastev och Holmes försöker driva sin tes – allt är liberalismens och imitationspolitikens fel – genom att böja verkligheten lite för mycket. Det i sin tur är både underhållande och irriterande på ett rakt igenom tankeväckande vis, även om man långt ifrån alltid håller med eller ens tror på deras teser. 

En av de intressantaste analyserna är den av Donald Trumps drivkrafter. Författarna menar att Trump avsagt sig USA:s historiska exceptionalism för att kunna vinna. I Trumps värld finns bara vinnare eller förlorare – ett avtal där bägge parter är nöjda är ett dåligt avtal – och för att USA ska kunna vinna igen, komma först, måste landet först ner på de andras moraliska nivå. America first ska alltså tolkas bokstavligt, Trumps mål är dominans, och i den kampen är inga strategier för fula.

Ofta gör de saker lite för enkla. Som när de hävdar att den centraleuropeiska rasismen i själva verket är en reaktion på befolkningsflykten från samma område. En syn i linje med att författarna verkar betrakta rasism som en oundviklig effekt av ressentiment, inte som en uppsättning värderingar och handlingar med oändligt lång historia i både Europa, USA och det nuvarande Ryssland. Rasism har därtill varit officiell politik på samtliga platser, senast under Sovjetkommunismen. 

Dessvärre ägnar de inga ansträngningar åt den ekonomiska ojämlikhetens roll.

Liksom i förbifarten noterar Krastev och Holmes också att det Tyskland som de nya demokratierna i Centraleuropa modellerades efter nått sina framgångar genom starkt arbetarinflytande, men dessvärre ägnar de inga ansträngningar åt den ekonomiska ojämlikhetens roll i den reellt existerande marknadsliberalism som präglat världen i ökande utsträckning sedan 1990-talet. 

Det är synd, eftersom kulturkriget inte drivs av ord allena. 

Och som den brittiska historikern Tony Judt visade i sitt storverk ”Postwar. A history of Europe since 1945” är politiken i det demokratiska Västeuropa mellan 1945 och 1989 unik – för att den oaktat ideologi präglades av regleringar mot ojämlikhet. Efter kriget ville ingen återuppleva den råa marknadsekonomins grogrund för fascismens vansinne.

Trist för imitatörerna, men när 1990-talet stod för dörren var den liberalism som de forna öststaterna omfamnade tom på jämlikhetsiver.

Slutorden i ”Ljuset som försvann” är en appell för frihetens anhängare att ta sig samman och fylla sina vackra fraser med politiskt innehåll för förändring – för mellan Trump och Kina kommer världen att bli en allt farligare plats att vistas i. 

Det är det inte svårt att hålla med om. 

SAKPROSA

IVAN KRASTEV OCH STEPHEN HOLMES

Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens politik

Översättning Henrik Gundenäs

Daidalos, 287 s.

Anna Hellgren är redaktör och skribent på Expressens kultursida. 

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Skandalen i Täby avslöjar SD:s kärna

LÄS MER – Anna Hellgren: Den anständiga högerns sammanbrott är problemet

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.