Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Så sviker skolan de mest utsatta barnen

Emma Leijnse.
Foto: Lars Dareberg / Natur och kultur
Klassuppdelning pågår.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN
Lucas Gottzén.
Foto: Niklas Björling

Journalisten Emma Leijnse har följt två skånska skolklasser under tre års tid.
Lucas Gottzén läser hennes bok ”I en annan klass” och ser ett orättvist samhälle. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I Dramatens uppsättning av Didier Eribons ”Tillbaka till Reims” läser en skådespelare (Lena Endre) in den franske filosofens memoarer till en kommande dokumentär. I en avgörande scen fastnar hon vid ett otympligt stycke där sociologen Pierre Bourdieu anklagar filosofen Louis Althusser för att vara konspiratorisk eftersom han framställer skolan som en illvillig helvetesmaskin. Men, undrar skådespelaren, har den gamle marxisten ändå inte en poäng? Liknar inte den systematiska elimineringen av de lägre klasserna från utbildningssystemet just en djävulsk komplott? Varför skulle annars arbetarklassens barn så konsekvent slås ut ur skolan? 

”I en annan klass”.

Journalisten Emma Leijnse är knappast konspiratoriskt lagd, men ägnar sin senaste reportagebok åt frågan genom att skildra vardagen på den plats där utslagningen sker. ”I en annan klass. Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan” följer två klasser i olika skolor på deras väg genom mellanstadiet. I den ena går elever från välbeställda familjer i Lund, den andra ligger i ett utanförskapsområde i Malmö.

Leijnse porträtterar eleverna respektfullt; inte minst skildringarna av Malmöbarnen är fina. Som Marjam, som undervisar sin mamma i svenska. Eller Samir, som i enskilda intervjuer framstår som mjuk och eftertänksam, men styr och ställer bland kamraterna i skolan och ofta stör undervisningen i klassen.

Samtidigt bränner reportaget aldrig riktigt till. Men det kanske inte är poängen, för den sakliga rapporteringen av undervisningssituationer och uppradandet av offentlig statistik är trots allt ganska effektiv i att visa på de avgrundsdjupa skillnaderna.

Högern kräver flumskolans avskaffande, medan vänstern stirrar sig blind på Barbara Bergströms fuskpäls.

I försöken att förklara varför var sjunde elev inte klarar grundskolan så har den svenska skoldebatten kommit att bli något av ett skyttegravskrig. Högern kräver flumskolans avskaffande, medan vänstern stirrar sig blind på Barbara Bergströms fuskpäls. I Leijnses nyanserade reportage är det inte det fria skolvalet eller konstruktivistisk pedagogik de främsta bovarna i dramat, utan situationen utanför skolan – segregationen. 

För om vi en gång i tiden var världsbäst på jämlikhet, så präglas Sverige i dag av allt större inkomstklyftor. Faktum är att vi är det OECD-land där löneskillnaderna ökat snabbast de senaste decennierna. Detta har gjort att fattiga och rika i allt högre grad bor i skilda områden och går i skolor med olika goda förutsättningar. 

Undervisningen i Lund präglas av stabilitet eftersom lärarna stannar kvar länge på sina poster. Malmöskolan har färre behöriga lärare och stor personalomsättning. Få har svenska som förstaspråk. Eftersom eleverna hela tiden får nya lärare är det svårt att bygga det långsiktiga förtroende som möjliggör studiero.

Barnen i Malmö lever trångt och har sällan egna rum där de kan studera ostört. Föräldrarna är lågutbildade, har låglönejobb och pratar betydligt sämre svenska än sina barn. Skolan är viktig för föräldrarna, men de håller respektfull distans till lärarna. 

Föräldrarna i Lund har hög utbildning och god inkomst, talar svenska och har ofta sakkunskap för att hjälpa sina barn med läxorna. De är engagerade – ibland kanske lite väl engagerade – i sina barns skolgång och ställer höga krav på undervisningen.

Skolan kompenserar alltså inte längre för det sociala arvet, utan förstärker det snarast.

Genom detta kontrasterande synliggör Leijnse att något grundläggande tycks ha gått sönder, inte bara i den svenska skolan utan också i själva välfärdsbygget. Genom att jämna ut sociala skillnader har skolan tidigare varit den främsta vägen för klassresa. Men denna väg framstår som allt svårare att ta sig fram på när kön, härkomst och föräldrarnas utbildnings- och inkomstnivå spelar allt större roll för studieresultaten. 

Skolan kompenserar alltså inte längre för det sociala arvet, utan förstärker det snarast. Inte på grund av någon djävulsk komplott, utan för att vi vill våra egna barn det bästa. Föräldrar flyttar eller väljer bort skolor i områden med dåligt rykte. Lärare lämnar samma skolor för att de inte orkar med arbetsbelastningen och det sociala ansvaret. Politiker satsar ekonomiskt, men ofta missriktat. Kvar står några eldsjälar som kämpar för att barnen ska få den stabilitet de är värda, i områden präglade av otrygghet och våld.

Det är 60 år sedan det differentierade skolväsendet avskaffades i Sverige, och vi har inte längre samma tidiga skiktning av elever som i Frankrike. På papperet skiljer vi alltså inte mellan barn beroende på social bakgrund, men ”I en annan klass” visar att Althusser kanske har rätt trots allt. För den helvetiska utbildningsmaskinen går återigen för högtryck och sållar agnarna från vetet. 



SAKPROSA

EMMA LEIJNSE

I en annan klass. Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan

Natur & kultur, 222 s.



Av Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: De kommer sondmata Lisa Nilsson

https://embed.radioplay.io?id=102825&country_iso=se

Kulturlivet har fått nog, Martina Montelius ofrivillige halvbrors nya självbiografiska roman leder till en fantastisk idé. Dessutom: Gunilla Brodrej tittar konstigt på Lars Lerins nya tv-serie.