Så rasande bra att jag måste torka mina tårar

RECENSION. Lena Einhorn blev så drabbad när hon hörde Jackie Jakubowskis uppväxthistoria att hon ville göra bok av den. Det är inte svårt att förstå. Jag slår igen ”En låda apelsiner” med en känsla av lättnad över att den här historien fick en chans att bli nedtecknad och läst. Men också med en aning sorg vid tanken på hur många liknande livsberättelser som är dömda att försvinna.

Många böcker har skrivits om krigets och antisemitismens fruktansvärda konsekvenser. Einhorns berättar i första hand om hur de fortsatte att ödelägga judars liv under lång tid efter att kriget var över. 

Nu hade Jackie Jakubowski (1951-2020) förvisso varit fullt kapabel att skriva sin egen historia, vilket han också påpekade för Einhorn när de träffades. Skulle någon skriva hans historia så var det han själv. Som författare, debattör och mångårig redaktör för tidskriften Judisk Krönika hade han både ordets gåva och drivkraft nog. Men ödet ville annorlunda. Jakubowski drabbades av en dödlig sjukdom och frågade Lena Einhorn om hon fortfarande var intresserad av att skriva hans berättelse, nu när han själv inte längre hade möjlighet.

Man kan fundera över hur berättelsen hade blivit om Jackie Jakubowski själv hade skrivit ner den. Troligtvis ganska annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre. Lena Einhorn har med distansens rätt och fiktionens skamlöshet använt sig av romankonstens alla möjliga grepp. Stundtals läser jag ”En låda apelsiner” som en thriller, där ledtrådar och detaljer skickligt planteras ut för att få sin förklaring längre fram. 

Titelns låda med apelsiner är ett av många exempel. Andra stunder under läsningen får jag torka tårar ur ögonen. ”En låda apelsiner” är en sann livsberättelse, men den är också en Roman med stort R, och med förmåga att göra allt det där med läsaren som bara litteraturen kan. 

Inte för att det här är en berättelse som egentligen behöver någon hjälp på traven. Den är märkvärdig nog i sin egen rätt. Joachim Marek Jakubowski växer upp med sin pappa i efterkrigstidens Polen. Hans mamma försvinner när han är fem år gammal. Kring detta försvinnande rör sig hela tiden romanen som en orolig nattfjäril kring en lampa, och i kortare återblickar berättas även mammans historia. Men den fullständiga förklaringen till hennes försvinnande röjs inte förrän på bokens sista sidor, och jag tänker inte spoila den här. 

Tidsplanen växlar, huvudsakligen mellan återblickar till barndomen i Polen och flykten till Sverige i början av 1970-talet, då en accelererande antisemitism gjort det omöjligt att stanna.

Det är här Lena Einhorn kommer närmast sin huvudperson.

Kanske är det här – trots alla dramatiska omständigheter – ändå allra mest en bok om en pappa och en son. Det är länge sedan jag läste en föräldrar-barnskildring som är så nära och innerligt beskriven, med all den ambivalens den innehåller. Det är här Lena Einhorn kommer närmast sin huvudperson. 

Fadern Stanislaw Jakubowski är en temperamentsfull men kärleksfull far, en socialt omtyckt person och en skicklig skräddare med stor yrkesstolthet. Han har överlevt kriget, men förlorat sin hustru. Mellan sonen och honom finns en oerhört stark ömsesidig bindning och en nästan panisk rädsla för att förlora den andre. En känsla som också skickligt återspeglas när mammans öde till sist blottläggs. 

Jasio, som pojken genomgående kallas, är en orolig själ men duktig i skolan och har ärvt sin pappas sociala talang. Bland deras vänner finns både judar och icke-judar. De hankar sig fram, men deras liv blir gradvis svårare. De politiska omständigheterna i Polen har piskat upp stämningar av antisemitism och ännu en gång är judarna förföljda. Det här är en historia som varje någorlunda allmänbildad människa känner till, men ändå reagerar jag lite som om jag läser om det för första gången. Kanske för att det är så rakt, osentimentalt och klart beskrivet. Det fasansfulla i att först ha överlevt Förintelsen och sedan ganska kort därefter tvingas på flykt från sitt hemland igen. 

När den 18-årige Jasio och hans pappa anländer till Sverige är pappan dödssjuk och sonen gör allt för att hålla honom vid liv. Skildringen av deras liv i Sverige är blekare och flyktigare än den från Polen, men så är ju även livet för de vilsna flyktingarna. Till det som blir kulturpersonligheten Jackie Jakubowski är det en bit kvar när boken slutar. Jag slår igen den med den lite dubbla känslan av att ha tagit del av ett stort livsöde men också av att ha förförts av en rasande bra roman. Om detta behöver vara en motsägelse måste jag fundera vidare på. 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.