Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så litterärt att det slutar vara litteratur

Elisabeth Åsbrink.Foto: Johan Bergmark
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Elisabeth Åsbrinks ”Övergivenheten” är en biografisk familjehistoria i fiktiv skrud. 

Victor Malm blir irriterad på en roman som anstränger sig alldeles för mycket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Män som sviker. Fäder som lämnar. Kvinnor som stannar kvar och tar upp kampen med vardagens gråa ingenting. I tre generationer. Det är ramstoryn i Elisabeth Åsbrinks ambitiösa första roman ”Övergivenheten”, en familjeberättelse som med nedslagets metod letar sig igenom den europeiska historiens antisemitiska mörker.  

Familjen är Åsbrinks egen, men hon deklarerar redan i inledningen att hon har gett berättelsen en fiktiv skrud, ett ganska säreget, men klart välfungerande grepp; Åsbrink använder fiktionen för att skriva sant om sin familjs historia, eller mer precist: fånga en skugga som har följt henne genom livet. 

Övergivenheten kallas den. Och precis som en vanlig skugga är den svår att riktigt få fatt i, åtminstone på andra sätt än genom gestaltning, litterär form. Det är vad romanen ägnar sig åt, att försöka fånga den kvinnliga, europeiska och judiska historia som har gett upphov till henne själv. Mormor Rita som får barn med en spansk jude som hon aldrig lyckas leva tillsammans med, modern Sally som lämnar sin mor i London och far till Sverige, får barn med en ungersk jude, som hon förlorar, och Katherine, dotter, berättare, som tar hand om sin av sorg sargade mor och försöker förstå sin släkts historia, som också är antisemitismens historia. 

Bara för att märka att det inte riktigt går. Skuggorna blir kvar, även om Katherine letar sig hela vägen till Spanska inkvisitionen och framåt igen. 

Litteraturen, får vi ofta höra, är vacker.

Sensmoralen är fin: Den riktiga, sanna förståelsen kan närmas, men aldrig erövras. Hur mycket Katherine än letar kommer hon aldrig veta hur det faktiskt var för dem som gick före henne. Hon kan bara föreställa sig. Det är en vacker bild av fantasin, kanske av litteraturen: bristfällig, ja, på sätt och vis, men den är samtidigt en oumbärlig moralisk och empatisk kraft. Utan den tar glömskan makten. Så kan en historiefilosofi se ut. 

Problemet, och det finns där, tyvärr, är att detta kloka inte behandlas med den litterära omsorg som krävs. 

Litteraturen, får vi ofta höra, är vacker. Den består av bländande bilder och ett världsförtrollande, förföriskt språk. Och det är förstås sant, i någon mån, men inte rakt av, och detta är viktigt: det litterära får aldrig bli dekoration. Poetiska klyschor kan jag ursäkta, även om Åsbrink är för erfaren som författare för att syssla med formuleringar av den här sorten: ”Det som var felstavat skulle bli rätt, det som var i oordning skulle komma i ordning och det som var trasigt skulle bli helt.”

Romanen faller ihop.

Värre är det överlastade bildspråket. För Åsbrink duger det inte att morgonen är ”ny”, den är dessutom ”oanvänd”, ”genomskinlig” och ”utan minsta smutsrand”. De tre sista attributen är inte bara överflödiga, de förstör den ganska snygga bilden som finns i ansatsen. Morgonen är ny. 

Hela romanen formas av den sortens ornamentala misshushållande med prosaresurser, och blir därför omständlig, bångstyrig, när det är som värst: text som anstränger sig så mycket för att vara litterär att den slutar vara litteratur. 

Då hjälper ingen mörk och sårig historia. Romanen faller ihop. 

 

ROMAN

ELISABETH ÅSBRINK

Övergivenheten

Polaris, 318 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=72195&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.