Så länge kuken vill stå lever man

Foto: Thron Ullberg.

Ledaren för ett jaktlag i norra Hälsingland får ompröva sin relation till vargen.

Gunilla Brodrej blir vemodig av Kerstin Ekmans nya berättelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Så länge kuken reser sig lever man och dödar, tänker den pensionerade jägmästaren Ulf där han sitter vid köksbordet i Kerstin Ekmans ”Löpa varg”. På gamla dagar har lusten att döda avtagit medan de andra i jaktlaget inte kan bärga sig tills de får kvoten för höstens jakt. Ulf tycker kanske de ska skona älgkorna. De fnyser. 

Ulf har blivit mjuk, han tänker kärleksfullt tillbaka på alla hundar han har haft till hjälp genom åren, och på samvetslös jakt, som när en älg som blev skjuten i käken och svalt ihjäl. Jägmästaren tänker på 1970-talets samvetslösa avverkning och bekämpning av lövsly med hormoslyr. Inte med aktivistens framåtblickande frenesi utan med gamlingens eftertänksamhet och ånger. När fan blir gammal och så vidare. Men ingenting är svartvitt. Jakten är livsnödvändig och självklar. Den är föda och rekreation. Men så möter Ulf, som Kerstin Ekman följaktligen kallar honom, en varg. En högbent uppenbarelse som stiger fram i kanten av myrens lilla snövidd ”med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans”. 

Ulf vill skriva i snön att vargen ska få vara i fred och när han kommer hem till sin Inga, ständigt vid hans sida, vill han inte berätta om mötet. Men realiteten drabbar i form av slagna får och högljudda krav på skyddsjakt. I tankarna, som möjligen grumlas både av ålder och av nitroglycerinen han tar mot anginan, är han ute och far i skogarna. ”Löpa varg” är det gamla begreppet. Det övernaturliga temat är dock inte bärande i berättelsen.

Snart släpps också ljudboken inläst av Lennart Jähkel, vilket genidrag att de har bett just honom.

Viktigare är realismen och relationerna i norra Hälsingland, som den mjuknande Ulfs relation till det jämförelsevis hårdföra jaktlaget. Hur han tappar auktoritet i takt med att hans hjärta blir sämre och till sist måste avsäga sig ledartröjan för att se laget välja varghataren Ronny som ledare för jaktlaget. Snart släpps också ljudboken inläst av Lennart Jähkel, vilket genidrag att de har bett just honom. 

Kanske kan ”Löpa varg” läsas som en tolkning av Kerstin Ekmans skrivliv. Så länge kuken vill stå lever man. Den nya boken är ingen roman, utan en anspråkslös berättelse om en man som har satt ner den ena stövelfoten i den andra världen. Men än är det krut i (förlåt) käringen. Någonting överraskande händer som tvingar Ulf att skärpa sig, arbeta och agera trots att det inte var länge sedan han låg med näsan i vädret på sjukhuset efter en hjärtinfarkt. Ett mysterium måste bli löst och Ulf påminner några korta sidor om Birger i den betydligt mer omfångsrika ”Händelser vid vatten”. 

Slutet är obönhörligt, och det är med visst vemod jag lägger igen boken, lämnar dess bultande hjärta, sträcker på mig och tassar i väg från min plats vid Ekmans fötter. 



Berättelse

KERSTIN EKMAN

Löpa varg

Albert Bonniers förlag, 180 s. 


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.


Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.