Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här kommer vi alla att dö en dag

Therese UddenfeldtFoto: EMIL MALMBORG / BONNIERS
Jonathan JeppssonFoto: Robin Lorentz Allard
Jonathan Jeppsson: Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten

I sin nya bok beskriver Jonathan Jeppsson hur världen kommer att gå under.

Therese Uddenfeldt läser en dystopisk framtidsskildring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOKRECENSION. Ibland sätter sig en mening. En som ofta poppar upp i mig lyder ungefär så här: Vi tuffar på, utan att någonsin stanna upp för att fråga oss hur det skulle vara att leva i en värld som är det realistiska resultatet av vår verksamhet. Orden kommer från Helena Granströms ”Det som en gång var” och har fastnat för att de så väl fångar vår tids tanklöshet. 

Stannar du då och då upp för att fråga dig vad det troliga resultatet av ditt beteende är? Och ställer du den avgörande följdfrågan: hur vore det att leva i den slags värld som din livsstil leder till?

Nähä, inte det. Jag kan inte klandra dig – det enda vi med säkerhet kan veta när vi gör prognoser, är att de slår fel. Men det är i alla fall värt ett försök, visar Jonathan Jeppsson med sin bok ”Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten”. 

Återkommande pandemier. Brist på mat. Brist på vatten. Våld.

Jeppsson, som är nyhetschef på Aftonbladet, beskriver på rapp kvällstidningsprosa vad som kan vänta under det innevarande seklet, om vi – vilket verkar högst troligt – följer den väg vi har slagit in på. Med stöd i en mängd forskningsrapporter och studier vandrar han, årtionde för årtionde, framåt i tiden. I korta, koncentrerade kapitel betar han av de sannolika konsekvenserna av klimatförändringen: Smältande glaciärer. Stigande havsnivåer. En kollaps av det marina livet. Återkommande pandemier. Brist på mat. Brist på vatten. Våld.

Jag förstår att Jonathan Jeppsson har valt att avverka den ena tårtbiten efter den andra – det finns liksom inget alternativ. Men hur kommer olika skeenden att samverka? Vad utlöser den första faktorn hos den andra och den tredje? Det mest relevanta är trots allt nettoeffekten, och den är omöjlig att förutsäga. Här når vetenskapen – och därmed sakprosan – sin gräns, och kanske är det bara skönlitteraturen som kan ta vid bortom den.  

Trots det aningen orimliga i projektets natur, och trots en kantring åt det siffertunga hållet, är det svårt att inte bli starkt berörd av ”Åtta steg mot avgrunden” och inför det lidande som vårt nuvarande beteende lägger en solid grund för. 

Har vi egentligen rätt att skaffa barn?

Mest intressant är bokens avslutning. Där tar Jeppsson upp flera angelägna aspekter på klimatet som annars, på grund av någon diffus beröringsskräck, diskuteras alldeles för lite. Har vi egentligen rätt att skaffa barn? Är det försvarligt att fortsätta flyga och shoppa, om frihet innebär att göra vad man vill så länge ingen annan skadas? Och vad är lösningen när det faktiskt inte finns någon lösning? Det är hög tid att vi börjar peta i de såren.

Läsaren får också följa hur en 25 år gammal familjetragedi vecklas ut pö om pö. Även om broderns död inte har med klimatet i sig att göra, förklarar den kanske Jeppssons drivkraft att så gott det går se saker som de är, och inte som vi önskar att de vore. Framtiden kan mycket väl hänga på vår förmåga att med öppna ögon sätta ord på vad i helvete det är vi sysslar med.

Vad är då det realistiska resultatet av vår verksamhet? 

Massdöd.

Men som Jonathan Jeppsson noterar: ”Klimatförändringen är du och jag och allt vi företar oss.”

 

Therese Uddenfeldt är författare.

JONATHAN JEPPSSON

Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten

 

Ordfront, 334 s.