Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så kan den kvinnliga orgasmen förklaras

Charles Darwin sade sig en gång ”bli sjuk” vid åsynen av en påfågelssjärt. Foto: SHERWIN CRASTO / AP
Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG
Richard O. Prum, professor i ornitologi vid Yales universitet. Foto: Russell Kaye / ©Russell Kaye, All Rights Reserved
”Skönhetens evolution”.

Charles Darwin insåg själv att idén om det naturliga urvalet hade begränsat förklaringsvärde. 

Helena Granström hittar en eggande utveckling av hans teori om skönhetens betydelse. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är svårt att inleda den här recensionen på något annat sätt än med andfåglarnas könsorgan. 

Föreställ dig – hos en kanske 30 centimeter lång fågel – en uppemot 40 centimeter lång, spiralformad penis, som även kan vara räfflad, fårad, och till och med tandad. Det vanligtvis dolda organet kan fällas ut på mindre än en halv sekund, som ett vapen värdigt vilken Bondskurk som helst.

Underbart påkostat, skulle man kunna tycka, om det inte vore för att andhanarna till stor del använder dessa borrstål av kött för att våldta sina honliga artfränder – ”påtvingad parning”, som det heter inom biologin.

Naturvetenskapens svar på ”oönskad intimitet”, alltså – men det är här andhonornas vaginor kommer in. Under parningstiden antar dessa, som i vanliga fall har formen av rätt oansenliga rör, en medurs spiralform – anti-anpassad till hanarnas motursvridna spiralorgan – full av irrgångar och återvändsgränder. Hur ska man, från en evolutionsteoretisk utgångspunkt, förklara något sådant här?

Den som riktat min uppmärksamhet mot fågelvärldens sällsamheter heter Richard O. Prum – en amerikansk ornitolog och hängiven fågelskådare vars uppmärksammade bok ”Skönhetens evolution” nu utkommer på svenska. Det visar sig, berättar Prum, att det vi iakttar hos änderna är en sorts anatomisk kapprustning, en konflikt mellan honornas vilja att bestämma över sin reproduktion, och hanarnas vilja att förneka dem det. 

Och honornas strategi tycks fungera: Trots att omkring 40 procent av parningarna hos många andarter är påtvingade, är uppemot 98% av alla ungar resultatet av en önskad befruktning – vaginans utformning gör med andra ord att honans villiga deltagande blir avgörande. Hos många andra fågelarter har likartade växelspel upprättat en valfrihet för honor som inte bara omfattar befruktningen, utan själva betäckningen; vad man i verklig mening skulle kunna kalla sexuell autonomi.

Prum har, liksom Darwin, en avvikande uppfattning

Om ny-darwinistiska tänkare som Richard Dawkins gjort det naturliga urvalet till evolutionens enda styrande princip, går Prum en annan väg, som också ligger närmare Charles Darwins egen hållning. Darwin – som en gång sade sig ”bli sjuk” vid åsynen av en påfågelstjärt, eftersom den tycktes omöjlig att förklara med det naturliga urvalets mekanismer – kom så småningom fram till att ytterligare en typ av urval är verksamt i naturen: det sexuella. Det som Darwin insåg – och som hos Prum utvecklas och fördjupas på ett hänförande sätt – är att den reproduktiva valfrihet som bland annat åstadkoms av andhonors vaginor är vad som ligger bakom all skönhet vi observerar i naturen.

Den vedertagna förklaringen till såväl påfågelstjärtar som änders praktdräkter och spel, liksom andra fågelarters än mer extravaganta parningsbeteenden, är i dag en sorts evolutionärt kostsamhetsargument. Att en hane med vacker fjäderdräkt eller sång attraherar honor är då en förlängning av det naturliga urvalet, eftersom han med dessa uttryck bevisar vilka överskottsresurser han besitter: Så goda är hans gener att han inte bara kan överleva, utan dessutom drilla och bära runt på en plym medan han gör det. 

Prum har, liksom Darwin, en avvikande uppfattning: Den skönhet som det biologiska livet uppvisar är inte en signal för något annat, utan ett fenomen i egen rätt. Försöken att förklara den blå manakinens omsorgsfullt inövade gruppdansföreställningar, argusfasanens synvilleförstärkta fjädrar och lövsalsfåglarnas skrytbyggen enbart med adaptiva argument är, menar Prum, i bästa fall långsökta. Dessa estetiska uttryck vädjar bara till en enda sak hos det motsatta könet, nämligen skönhetssinnet. 

En blå manakin, känd för sina parningsdanser. Foto: Francesco Veronesi / WIKIMEDIA COMMONS

Samevolutionen mellan estetiska preferenser och sexuell utsmyckning pågår oberoende av kampen om överlevnad, och kan i många fall stå i direkt konflikt med den: När sexuell valfrihet väl är etablerad bland honorna i en population kan denna utveckling bli explosionsartad, faktiskt i sådan grad att skönheten blir dekadent. Påfågelhonan åtrår påfågelhanen med den vackraste stjärten inte för att han i någon genetisk mening är mest duglig – utan för att han i hennes egen, subjektiva mening är just vackrast. Begäret efter skönhet, skriver Prum, kommer att hävda sig och underminera törsten efter sanning. 

Detta är alltså Prums lika radikala som intrikata tes: Att skönheten är en kraft att räkna med, och att växelverkan mellan estetiska uttryck och estetiska preferenser driver livets utveckling i minst lika hög grad som det naturliga urvalet, alltihop med honors sexuella valfrihet som grund. Vilka preferenser som utvecklas är godtyckligt, i meningen att det saknar koppling till övrig genetisk kvalitet: Begär i naturen är precis så oförutsägbart och irrationellt som ”våra personliga upplevelser tyder på”. 

Kvinnors sexuella valfrihet handlar inte om att välja domesticerade och feminiserade män.

Så långt fåglarna – men människorna, då? Jo, Prum har inte bara något att komma med när det gäller andhanars penisar, faktum är att han har minst lika mycket att säga om deras mänskliga motsvarighet. Liksom om det mänskliga sexuella samspelet i stort – och det är här, på den väl underbyggda spekulationens område, som vidden av Darwins idé om sexuellt urval öppnar sig på allvar. 

Om det sexuella urvalet förstås som en autonom kraft vid sidan om det naturliga, innebär detta också att honors – kvinnors – sexuella autonomi är avgörande för utvecklandet av en mängd egenskaper och förmågor också hos den mänskliga arten. Det Prum kallar ”estetisk omformning” – att honors sexuella val bidrar till att skapa nya sociala beteenden – skulle till exempel kunna ligga bakom ett fenomen som parbildning, som då inte som det traditionellt har förståtts är ”ett harem med en kvinna, utan resultatet av sexuellt selektionstryck”. 

Att män – till skillnad från många andra primater av hankön – faktiskt också är selektiva i sitt val av partner, kan då även antas vara en konsekvens av att samma sexuellt drivna omformning har ökat männens delaktighet i omvårdnaden av sin avkomma.

Här är det emellertid avgörande att förstå vad sexuell autonomi handlar om: inte att utöva kontroll över det motsatta könet, utan att utöva kontroll över sin egen reproduktion och sexualitet. Kvinnors sexuella valfrihet handlar inte om att välja domesticerade och feminiserade män, utan tvärtom att etablera utrymmet att välja de mest tilldragande exemplaren – och kanske också de som kan bereda en mest njutning. 

John Legend, världens sexigaste man, enligt tidningen Peoples beslut förra året. Foto: SHUTTERSTOCK

Och kvinnans sexuella njutning – kanske är den ett av de fenomen som är allra svårast att ge en tillfredsställande förklaring inom ramen för en klassiskt darwinistisk analys. Den kvinnliga orgasmen har historiskt förståtts omväxlande som en biprodukt av mannens evolutionsdrivna njutningsupplevelse vid ejakulation, omväxlande som en adaptiv mekanism för att genom muskelsammandragningar mer effektivt transportera sperman från män av ”hög genetisk kvalitet”.

Vetenskapen har, med andra ord, varit lika oförmögen att förstå den kvinnliga orgasmen som ”den njutning som en praktlyrfågelhona känner när hon lyssnar till en praktlyrfågelhannes kaskad av härmsånger från sin jordkulle”. Inom ett estetiskt ramverk är förklaringen av dem båda en komplex samevolution mellan honornas begär och förmågorna hos de hanar som kan gå det till mötes. I denna mening är varje kvinnas orgasm en sorts andhonornas förlängda seger – ”en hyllning av evolutionshistorien över kvinnors förmåga att tillfredsställa sina rika och vidgande sexuella begär”.

SAKPROSA

Richard O. Prum

Skönhetens evolution

Översättning Joachim Retzlaff

Natur & Kultur, 500 s. 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.

Varför hatar alla postmodernismen?

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.