Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här vackert kan bara en död skriva

Lars Jakobson. Foto: SANDRA QVIST / BONNIERS
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Lars Jakobsons nya bok visar att livet är ett lidande man inte kommer undan. 

Victor Malm beundrar den lilla volymen ”Bokfört”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nu, när man inte kan gå många dagar utan att tvingas utstå någon som ska bjäfsa banalt om hur man bäst lever sitt liv (ät det, gör så, sov då), är det ganska behagligt att i stället få ägna några timmar åt något vackrare: konsten att dö. 

Kanske är det två sidor av samma sak, livet är ju egentligen inte mer än en väg dit, till slutet. Men innan vi allihop blev livsbejakande galningar frodades en litterär genre som på latin kallas ars moriendi. Den axlade en vacker, men bortglömd uppgift. Först och främst ville den lära oss att dö väl, men den gjorde det genom att berätta om hur döden har en fin, till och med åtråvärd sida: ”lidande” är trots allt inte bara stavningsgranne med ordet ”levande”. 

Det är fint. Mycket fint, till och med.

Om den närheten handlar Lars Jakobsons ”Bokfört”. Vilket kan tyckas passande. 2010 valde han nämligen att dö. Det har inte hindrat honom från att fortsätta skriva böcker, men från variasamlingen ”Effekter” (2011) har de presenterats som alster ur kvarlåtenskapen, förvaltad av en kvinna vid namn Joan Bravais (helt påhittad, tror jag). 

Ja, jag vet, sådant kan man fnysa åt, det har jag hört många göra – Jakobson är ju vid liv, varför håller han på så där? Jag ska inte låtsas att jag sitter på ett svar, men även om böckerna som tagits om hand av den fiktiva Bravais inte rår på Jakobsons mest utomordentliga romaner – ”I den Röda damens slott” (2000), ”Vid den stora floden” (2006), ”Vännerna” (2010) – har hans fingerade död frambringat något som bara blir mer fascinerande för varje bok. 

Döden har blivit litteratur, helt enkelt. En konst som sinnrikt utvecklas i förord, fotnoter och efterord som kommenterar och tolkar författarskapet, skriver en sorts jakobsonsk biografi, förmodligen lika delar sann och fiktiv. Det kontrafaktiska har varit hans grej sedan debuten ”Vinterkvarteret” (1985), men att estetiken numera genomdrivs så envetet, sträcks in i författarens person, utan att bli irriterande eller fånig är faktiskt en smula förbluffande. Eller ja, möjligen är det för att den känns en smula behaglig, som en mild bris overklighet i den nya bekännelselitteraturens glada epok. 

”Bokfört” inleds med en essä döpt ”Ars moriendi” om Cormac McCarthys ”Vägen” och Joanna Russ ”En gång skall vi alla…”. Båda utspelar sig efter någon form av katastrof, det vill säga i tillfället när närheten mellan livet och lidandet inte bara är en finfilosofisk tanke, utan en man uthärdar. De handlar nämligen om att överleva när allt hopp om att leva det vi kallar ett liv har försvunnit – ja, om konsten att dö.

Flyktigt skymtar något som ser ut som ett svar på en fråga vi ännu inte har lärt oss att ställa.

Essän prövar sig fram. Jakobson beundrar inte, han samtalar med böckerna som med kolleger och vänner – ömsöm kritiskt, ömsom utforskande. Stickspåren är många, men ögat lämnar inte huvudspåret, frågan om hur trovärdigt, eller livlikt, respektive författare behandlar det efterkatastrofala överlevandets existentiella dilemma. Det är fint. Mycket fint, till och med. Läsningarna styrs av en stor romanhantverkares skärpa; den som vill lära om de litterära formernas latenta innehåll, genreschablonernas filosofiska innebörder eller gestaltningsteknisk omsorg har mycket att hämta.  

Här är kanske en kritisk jävsdeklaration på sin plats: jag beundrar Lars Jakobson, jag håller honom högst av alla i dag verksamma svenska författare. Med det sagt är jag förvånad – men glad – att Bonniers ger ut den här lilla essän, som ärligt talat inte är mer än en bisats i författarskapet. För den mindre insnöade läsaren är det nog så att himlen spricker upp först i bokens andra del. 

Då kommer vi nämligen till Raymond Kimber, en av Jakobsons största skapelser. Vackra passager ur hans enda kända verk ”The children of the void” har klippts in i romaner som ovan nämnda ”I den röda Damens slott” och ”Kanalbyggarnas barn” (1997), men läsaren har fått sväva i ovisshet om boken och Kimber själv faktiskt finns. Libris ger inga relevanta träffar. Inte Google heller. 

Förrän nu, när den utkommer i Jakobsons ”översättning”, åtföljd av en liten berättelse om hur han i en dansk bokhandel först fann den apokryfiska och för resten av världen helt okända boken – ett maskinskrivet häfte, utan baksidestext, utan omslag, bara författarnamn, titel och en liten teckning av en rund labyrint. 

Det är stort. Större än de flesta författare kan hoppas på att skapa.

Boken består av ett slags mikronoveller – något så när lika dem i Julio Cortázars ”Kronoper & famer” – befolkade av verkliga och overkliga varelser. Dessa tomhetens barn kallas saker som den stora lökmänniskan, den egentliga människan, beredskapsmänniskan och alfamänniskan – och de gör det av en anledning. Epiteten är inte bara attribut, de är ett slags öden, eller benämningar på en sorts tvingande kärna i dessa varelser. På deras levande och lidande, deras lidande som ett levande.  

Vägen deras liv tar följs, men målet, innebörden, avslöjas inte; berättelserna är ett slags parabler utan klar lösning. Vad det är för sorts sorg som döljs där längst inuti arbetsmänniskan eller kartmänniskan kan man bara ana, men flyktigt skymtar något som ser ut som ett svar på en fråga vi ännu inte har lärt oss att ställa. 

Det är stort. Större än de flesta författare kan hoppas på att skapa. Anspråkslöst publicerat i en liten bok som, är jag rädd, kommer gå de flesta förbi. 

ROMAN

LARS JAKOBSON

Bokfört

Albert Bonniers förlag, 176 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.