Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här läxar man upp en svensk akademiker

Magnus Linton.Foto: Jessica Segerberg / Jessica Segerberg © Detta fält får inte ändras
”Text & Stil”.
Victor Malm.Foto: Izabelle Nordfjell

I en ny bok om konsten att skriva utmanar Magnus Linton svenska akademiker på ett välbehövligt sätt.  

Victor Malm våndas, men håller med om vartenda ord. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag i dagarna – bara några veckor efter att ha disputerat och gett ut en lång avhandling i bokform – ligger i soffan och läser Magnus Lintons ”Text & Stil” drabbas jag av stark oro: är jag en värdelös skribent? 

Det är kanske en nyttig känsla, bra att få ett slag av med jämna mellanrum, skammen han väcker är dock värre: har jag verkligen ägnat lite mer än fyra år åt att skriva en bok som jag, helt uppriktig, säger till min flickvän att hon inte behöver läsa? 

Lintons bokessä handlar nämligen om konsten att berätta med vetenskap, en konst som publiken verkar hungra efter som aldrig förr – se bara på det sanslösa genomslaget fingerfärdiga skribenter som Steven Pinker, Jordan B Peterson och Yuval Noah Harari får – men som forskare på svenska universitet i liten utsträckning lär sig behärska. 

Problem uppstår när man låtsas att meningsfullt arbete per automatik resulterar i meningsfulla produkter

Sorgligt, eftersom det får klyschan om universiteten som elfenbenstorn att kännas sann, men också på ett privat plan. Här har jag ägnat år åt att lära mig en massa om något jag anser viktigt, meningsfullt och intressant, bara för att producera ett tungrott, jargongsnårigt resonemang som ber om ett tålamod jag inte förväntar mig att läsarna ska visa. ”En forskningsinsats”, skriver Linton, ”kan vara byggd på solid research, lämna ett tydligt bidrag till forskningsfältet, publiceras i prestigefyllda tidskrifter, bli vida citerat – men likväl vara rätt meningslös”. 

Även om boken också är sprängfylld med goda och välexemplifierade skrivråd till den som vill bli en bättre sakprosaförfattare ligger bokens tonvikt i den där polemiska tanken: problem uppstår när man låtsas att meningsfullt arbete per automatik resulterar i meningsfulla produkter. Linton skriver fram en svidande kritik av universitetens kunskapsproduktion – som till besvärande stor del låses in i dyra specialtidskrifter, knappt lästa av ens närmaste kolleger – fint sammanfattad i företagsekonomens Mats Alvessons citat: ”Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många forskare haft så lite att säga till så få.” 

Författarfundamenta

Det finns strukturella orsaker till att det ser så ut. Linton kan knappast lösa dem, men med ”Text & Stil” kan han förhoppningsvis vara till besvär för en och annan vanejobbande akademiker. Inte bara genom de konkreta stil- och formråden, utan också genom att tvinga dem att se annorlunda på sitt värv – det är avgörande att nå ut! – och få dem att ställa sig andra frågor. Har jag något viktigt att säga till en större publik? Betyder det jag skriver något för människor utanför akademin? 

Svaret kommer långt ifrån alltid att vara ja, specialforskningen är nödvändig, men i de många fall det är det menar Linton att forskare måste lära sig författandets fundamenta: en bok behöver rörelse, en berättelse, livgivande scener, ett språk lika skarpt, effektivt och elegant som Lintons. Annars läser ingen. Och om ingen läser boken finns den inte. 

Det gör ingenting, säger man ibland i humanistiska lunchrum. Vi skriver för evigheten, för den ensamma som har fängslats så av Gunnar Ekelöfs ”En Mölna-elegi” att hen vill dyka djupare, lära sig mer. Vackert förstås, men också sorgligt – allt arbete, all ångest och oro, som står i universitetsbiblioteken och samlar damm i hopp om att en enda människa ska bry sig, en senhöstdag sitta i läsesalen medan solen går ner och göra noggranna understrykningar i din tolkning av Ekelöfs rader:

 

Jag sitter på en bänk i det förgångna.

Jag skriver på ett blad av det förgångna.

September snöar ned i röda löv. 

Oktober töar bort i gula löv. 

Han står bredvid, en trasgrann narr som spelar,

som skelar i november när han spelar 

sin stumma visa för en döv – 

SAKPROSA

MAGNUS LINTON

Text & Stil. Om konsten att berätta med vetenskap

Natur & Kultur, 239 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.