Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här borde humanistisk forskning se ut oftare

Foto: Kajsa Göransson / Norstedts
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Emily Dickinson levde ett liv i det tysta men hennes poesi har påverkat ett helt sekel. 

Victor Malm imponeras av Josefin Holmströms nya bok om den ensliga poeten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kvinnan i vitt, född och uppväxt på den amerikanska östkusten, i New England, kanske mer älskad än någon av sina stora samtida – Walt Whitman, Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau, Herman Melville – men beryktat svår och gåtfull. Emily Dickinson, poeten som levde det mest isolerade av liv.

De manliga kollegerna drog till sjöss och skogs, föreläste, ledde kotterier, medan hon sällan lämnade hemmet Homestead, aldrig publicerade sig, men skrev dikter som kom att prägla ett helt sekel. 

Innan hon dog var det få som läste dem. Emily Dickinson skrev i små egenbundna häften, på kvitton och andra lösa papper som förvarades i hemmet. När hon dog 1886 hade hon skrivit lite drygt 1800 dikter och kort därefter publicerades en del av dem, fast aningen tillrättalagda: Dickinsons säregna och ibland direkt kryptiska språk bevarades förstås, men den än mer egendomliga interpunktionen normaliserades. 

Svaren får vi aldrig, hur träget vi än söker dem.

Efter några vändor kom de dickinsonska märkligheterna dock tillbaka. Ändå har filologer och läsare har fortsatt sin lite insnöade debatt, där själva akten att föra över hennes handskrift till tryckta bokstäver ibland har ifrågasatts: Hur ville Dickinson själv ha det, egentligen? Är det rätt att läsa henne i fina böcker där alla handstilsskavanker och korrekturliknande flertydigheter tagits bort, gjorts till så normal poesi som bara möjligt? 

Poeten Emily Dickinson.

Eller innebär den riktiga, korrekta, trogna Dickinsonläsningen att gå till originalkällorna, hennes handskrifter, som sedan 1981 finns reproducerade i Ralph W. Franklins ”The manuscript books of Emily Dickinson”? 

Dessutom, hur kommer det sig att denna djupt originella poet valde både social och litterär isolering? Och hur ska man förstå det? 

Josefin Holmström ger inga entydiga svar i boken ”Emily Dickinson och vulkanerna”, men hon smyger in en giftig kommentar till sina litteraturvetarkolleger: ”Det finns något religiöst över det”. Jo, det gör ju det. 

Emily Dickinson har blivit en mytisk gestalt, ett fenomen långt större än sina dikter. I dag ser litteraturforskarna mening i varje förlupet pennstreck, och ingen manuskriptdetalj är så liten att den inte kan dölja en sanning. 

Kanske låter det där som ett utslag av kritikerns arrogans, men det är det inte.

Holmström erkänner att hon själv inte är helt immun, hon dras också till denna lätt fetischerande sida av exegesen, och jag förstår henne. Frågorna är ju där, man blir inte av med dem. Svaren får vi aldrig, hur träget vi än söker dem. Det är litteraturens stora lyckliga förbannelse. Holmström är – precis som den väldigt annorlunda föregångaren Susan Howe – därför tydlig. Det här är en bok om hennes Dickinson. 

Och vilken bok sedan! 

I en mening rör det sig om tämligen vanlig litteraturvetenskap. I en annan inte. Mer humanistisk forskning borde se ut så här. 

”Emily Dickinson och vulkanerna” är resultatet av Holmströms forskning om och mångåriga läsning av poeten. Hon tecknar ett kulturhistoriskt och biografiskt sammanhang, placerar Dickinsons dikter där och tolkar – det italienska enandet, det amerikanska inbördeskriget, puritanismen och kalvinismen samt poetens privata sfär används som verktyg att dyrka upp de gåtfulla dikterna med. Resultatet blir fina, med lätt hand skrivna tolkningar, i stort befriade från baktung teori. 

Holmström är en skicklig läsare, hennes person och kropp är ofta indragna i tolkningen, blir till scener och närvaro. Och hon drar sig inte för att kritisera, eller åtminstone gå i klinch med sitt studieobjekt. På ett ställe får vi, till exempel, veta att Dickinsons har en bristfällig gudsbild, vilket leder till att hon också har en bristfällig föreställning om själen. 

Så slutar boken i en sorts läsarens ensamhet, som förmodligen också är allas vår ensamhet.

Kanske låter det där som ett utslag av kritikerns arrogans, men det är det inte. Passagen är både lärorik och smått exceptionell. Holmström avtäcker först och främst Dickinsons egenartade tro, men hon ger samtidigt en lektion i kristen teologi, djupt välbehövlig för alla oss sekulära religionsanalfabeter som lätt glömmer bort att mycket av den bästa poesin har skrivits av människor som knappast trodde att Gud är död. 

Men sådant kan man förstås också hitta i andra, mindre sällsynta litteraturvetenskapliga böcker. ”Emily Dickinson och vulkanerna” har något annat, något mycket mäktigare och nödvändigare än djup kunskap. 

Man kan kalla det kärlek. Till litteraturen, till de sinnesvidgande gåtor som Emily Dickinsons dikter trots alla tolkningar förblir, till ”poesins gäckande halvlöfte om att till slut skapa förståelse och igenkänning människor emellan”. Det är en annan sorts kunskap.

Som gör att boken slutar i en sorts läsarens ensamhet, som förmodligen också är allas vår ensamhet: två människor kan aldrig fullt ut förstå varandra, ömsesidigheten vi drömmer om finns inte, inför mig förblir du ett otydbart tecken. 

Kanske är det inget att sörja. Holmström citerar det vackra som avslutar ”I den Röda damens slott”, Lars Jakobsons mästerverk: ”Att erövra Mars är till sist att förlora Mars”. 

SAKPROSA

JOSEFIN HOLMSTRÖM

Emily Dickinson och vulkanerna

Norstedts, 345 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.