Så gick människan vilse på internet

RECENSION | ESSÄ. Jag läste Andreas Ekströms ”Att hitta” rakt igenom, från pärm till pärm. Det berodde på att den är tillgängligt skriven, angelägen, lagom omväxlande och hela tiden intressant.

Men det hade också att göra med att jag satt på ett kafé och hade glömt datorladdaren hemma.

Det var lätt att förstå att internet skulle förändra samhället. Det tog lite längre tid att inse att det också förändrade oss. Journalisten Nicholas Carr slog larm efter att ha noterat hur hans förmåga att försvinna in i böcker försvunnit. Efter bara några minuter i läsfåtöljen lockade den digitala världen bort honom.

Carr pekar på att hjärnan är plastisk och formas av hur vi beter oss. Matar vi den med enkel, emotionell stimuli blir den beroende av sådan kost. Följden blir att vi får svårare för koncentrerad långläsning.

Ekström når samma insikt genom att gå vilse. Bokstavligen alltså: Han upptäcker hur Google maps sakta men säkert raderar hans tidigare utmärkta lokalsinne. Hjärnan behöver inte längre träna på att hitta, och förlorar därför den förmågan. Från denna utgångspunkt skriver Ekström om att hitta med kartor eller med hjälp av algoritmer, att finna Gud och till sist om att hitta rätt i sjukvårdens korridorer.

LÄS MER - Joel Halldorf: Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin 

Globala normer behövs

Förutom frågan om att söka och finna binds boken samman av några andra, underliggande teman. Ett är vem som formar – och bör forma – internet. Optimisternas idé om ett självreglerande nät har visat sig ohållbar. Marknaden är inte heller lösningen menar Ekström. Snarare är det ett problem att företag skaffar sig orimligt inflytande tack vare sina resurser. Redaktörer räcker inte heller: inte ens Google kan hålla sig med en avdelning tillräckligt stor för att sortera allt som laddas upp.

Vad återstår? Ekström är inte helt tydlig här, men menar att politiken "rätt skött" kan vara ett verktyg. Men viktigast är, skriver han, att goda, globala normer för internetbeteende bildas.  

Det tar oss tillbaka till plasticiteten: Om tekniken inte är en neutral form utan formar oss som använder den, måste det ju betyda att den också formar vår moral.

En bättre människa

Vilka dygder uppmuntrar då nätet? Inte tålamod: hyperlänkar lockar ständigt till nästa klick. Glädje? Ja, delvis – men oftare vrede. Givetvis inte frid, vem kan vara zen i en så flimrande miljö? Vänlighet? Möjligen mot dem som tycker lika. Självbehärskning? Knappast. Ödmjukhet? Instagram har snarare institutionaliserat skrytet; i bästa fall är det blygsamt.

Är det rimligt att hoppas att människor som finns i och formas av en sådan miljö ska utveckla goda normer? Jag är tveksam.

Ekströms bok, däremot, kan inspirera en till att vilja bli en bättre människa. Här finns lärdom, en medryckande nyfikenhet och en ovilja att förenkla. Dessutom tvingar han oss att meditera över döden: den klassiska vägen till både moral och ett meningsfullt liv.

Joel Halldorf är teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten".