Efter succén - nu är Persson Giolito tillbaka

RECENSION. 2010-talet var en period som det gick att skriva många stora berättelser om. Decenniet gick från finanskris till galna bostadspriser och tillhörande skuldkvoter, aktiemarknaden mådde toppen men klyftorna ökade, Sverigedemokraterna knatade in i riksdagen, förändrade det politiska samtalet och migrationskrisen 2015 förändrade Sverige. Samtidigt gick vardagslivet igenom en digital förvandling så omvälvande att den fortfarande är svår att se konsekvenserna av. 

Ändå var allt detta ganska frånvarande i den kritikergodkända delen av svensk litteratur (förlåt, Henrik Bromander). Sådant händer ibland. 1980-talet var likadant. Ett misslyckande? Kanske. Det är en kritisk klyscha, men nog stämmer det att underhållningslitteraturen – deckare, thrillers, rättegångsromaner – just nu skildrar samhällshändelserna bättre än Biskops-Arnös alumner. Malin Persson Giolitos författarskap är ett bra exempel. 

”Störst av allt” från 2016 (även en dålig Netflix-serie) var en ganska skarp berättelse om Sverige efter folkhemmet, en sedesskildring om absurda klassklyftor i rättegångsformat. Nya romanen ”I dina händer” är skriven i samma anda, men nu är gängvåldet, och utsattheten som när det, i fokus. Nästan varje romanfigur representerar en sorts sociologisk variabel.

Det börjar och slutar där. Tragiska skott på en lekplats. Däremellan finns allt det andra.

Vi har barnen Billy och Dogge från de fiktiva förorterna Våringe och Rönnviken, ena sliten och fattig, den andra vit och rik. De blir vänner. Men vänskapen är inte en lycklig historia om skilda världar som möts, inte ”Micke och Molle”, utan en kort pubertets färd mot natt. Vi har snuten som jobbar för mycket, driven av sin egen uppväxt i problemförorten. Vi har hans oförstående och nedlåtande kolleger. Vi har en gangsterchef. Vi har den hederliga affärsmannen som bara vill driva sin butik, men dras in i skiten. Vi har de ytligt privilegierade föräldrarna som inte tar hand om sin son, och den i praktiken ensamstående mamman som gör sitt absolut bästa, men ändå misslyckas. Och vi har ett mord.  Ett barn som dödar ett barn.

Det börjar och slutar där. Tragiska skott på en lekplats. Däremellan finns allt det andra. 

Persson Giolito använder spänningsromanens komponenter, men skriver inte direkt spännande, det rör sig snarare om ganska ordinär psykologisk realism satt i en pseudosociologisk ram. Verkligheten förklaras, och den förklaras med metoderna som mindre nogräknad litteratur gärna använder, en sorts fetmarkerad determinism: Billys och Dogges tragik är funktioner av psykosociala och socioekonomiska situationer, redovisade i dramaturgiskt noggranna flashbacks. 

Metoden gör att schablonen aldrig ligger långt borta, och även om romanen är vettigt – kanske rentav vederhäftigt – tänkt, är sådana fyrkantigheter konstnärliga ointressanta. Jag kan förlåta det lite valhänta bildspråket (”Skotten brann av och försvann. Ett par nävar grus som kastades i ett alldeles för stilla vatten”), men gestaltning som är till förväxling lik exemplifiering är svårare att fördra. 

Konflikten är ett stort – sällan löst – litterärt problem. Stora frågor har oftast generella svar, men romanen är det partikuläras konst. Alla som blickar bortom det lilla livet förtjänar lite beröm. Det är svårt att skriva som Persson Giolito gör. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.