Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så får totalitära ideologier gehör

Lion Feuchtwanger.Foto: Aufbau Verlag
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Den svenske prins Gustav Adolf skänker pengar till nazistiska Vinterhjälpen under OS i Berlin 1936. Foto: SVT ARKIV / SVERIGES TELEVISION AB

Språk, stil och begrepp ger nycklar till förståelsen av hur nazismen kunde växa fram – nu och då.

Maria Edström läser Lion Feuchtwangers lakoniska berättelse om 1930-talets Tyskland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”För vare sig denne författare är kansler eller inte, så är det en plåga att läsa hans bok. Studiet av denna bok fördärvar ungdomens tyska”. Så säger rektorn på en gymnasieskola i 1930-talets Berlin till den nye läraren som tillhör de ”folkliga” och som propsar på att den nye rikskanslerns bok ”Mein Kampf” bör inköpas till skolan.  

 

En politisk Knausgård

Scenen utspelas i Lion Feuchtwangers roman ”Oppermanns” från 1933 som nu kommit i nyutgåva på svenska. Feuchtwanger gjorde närmast en politisk Knausgård - i realtid målas det nya tyska samhället fram i tre lakoniska kapitel; ”I går, I dag, I morgon”.

Och hans rektor vänder sig alltså i första hand mot den undermåliga stilen och formen i nazi-bibeln, i ett sista försök till motstånd. Han och hans meningsfränder har skrattat åt det nya språkbruket men vet att slaget snart är förlorat. ”Oppermanns” egen stil är mycket ledig och modern, närmast tv-serielik i sin kollektiva berättelse med den judiska släkten Oppermann i centrum och denna nyutgåva känns allt annat än förlegad.

 

LÄS MER – Maria Edström: Därför skrivs inga estetiska manifest idag

 

Malte Perssons betraktelse här på Kultursidan 30/7 (över tonen i höger (och vänster)-trollens nät-lingo, påminner en del om Feuchtwangers fiktive rektor som redan i språket hakar upp sig på den framväxande nazismen. Och strax fick Persson svara såväl Johan Hakelius som Leonidas Aretakis i Dagens Nyheter vilka båda på olika vis gick i gång på Perssons förmenta elitism. För när man kritiserar ett visst språkbruk, en stil, så mobiliseras nuförtiden ofta ett försvar för något diffust ”folkligt”, att den som kritiserar inte inser vilka som är ”elit och etablissemang” och förmodligen själv hör dit.

Dikotomin, uppdelningen mellan ”folket” och ”eliten” har verkligen blivit en PR-seger för den alternativa högern och allt vad de kallar sig, tankefiguren har spritt sig i breda lager utan att dess rötter avslöjas – samtidigt som idén om att vänster-högerskalan och klassbegreppet är obsolet, utan relevans tagit mark.

 

Musikalen Cabaret

Ett folk med en röst och en kropp står mot en splittrande elit, den som ett av Sveriges största partier kallar ”vänsterliberalismen” och som på Feuchtwangers tid var ett så motsägelsefullt begrepp att det bäst gestaltas i den replik Fraülein Kost fäller i musikalen ”Cabaret”: ”Hur kan det komma sig att alla rika judiska direktörer samtidigt är kommunister?”

I ”Oppermanns” möts de judiska huvudpersonerna - allt från affärsmän till butiksbiträden, litteratörer till skolpojkar - av angrepp som ”juden - sönderfrätaren" och ”Berlin-intellektualismens fördärvliga gift”. De så kallade ”landsknektarna” som får härja allt friare kan liknas vid nättroll IRL. Och som tack vare att national-socialisterna släpps in, via ränker och spel, in i regeringen får ett allt större mandat att också handla. Oliktänkande eller ”motståndare” häktas för att skyddas ”mot folkets rättmätiga vrede”.

 

LÄS MER – Maria Edström: Krigshets i sovrum

 

Det har växt fram en, måhända också sund, motvilja mot att jämföra våra dagar med 1930-talets. Men kanske är det inte just dagarna vi ska jämföra, historien upprepar sig som bekant aldrig helt, utan snarare hur olika mer eller mindre totalitära ideologier växer fram och får gehör. Och där språk, stil och begrepp är ett slags nycklar. 

Anders Johansson skriver i Aftonbladet (3/8) om politiken som i dag styrs som ett företag och gör en intressant koppling med just fascismens korporativistiska tendenser, där inga motsättningar, ingen opposition utan bara lojala ”medarbetare” blir målet. Och där ett slags management-språk blir en omedveten bärare av tvivelaktig ideologi; människor är ”förändringsobenägna”, inte tillräckligt flexibla och anpassliga – skulle jag vilja tillägga.

 

Magdalena Ribbings Etikett-spalt

Magdalena Ribbing fick för ett tag sen en fråga i sin etikett-spalt i DN; brevskrivaren undrade hur hen på ett artigt sätt kunde bemöta sina arbetskamraters alltmer negativa utsagor om invandrare, om vad de gör och alla problem de skapar. Brevskrivaren började uppleva situationen som alltmer plågsam för både sig själv och sina ”invandrade” arbetskamrater. 

Lion Feuchtwenger hade känt igen sig.

 

Roman

Lion Feuchtwanger

Oppermanns 

Översättning Karl Fägersten 

Nilsson förlag, 466 s.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.