Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så blir en trygg nanny en instabil barnamördare

Fransk-marockanska Leïla Slimani
Foto: Catherine Hélie
Amanda Svensson, litteraturkritiker och författare.
Foto: LUDVIG THUNMAN/EXPRESSEN

Fransk-marockanska Leïla Slimanis "Vaggvisa" har blivit en succé bland både kritiker och läsare.

Amanda Svensson läser ett slugt drama om en barnflicka som blev barnamördare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN | RECENSION. Myriam och Paul, två unga, karriärslystna föräldrar i ett av Paris mer välbärgade områden, behöver en nanny. När Louise knackar på dörren är det, med Myriams ord, ”kärlek vid första ögonkastet”. Louise ser inte bara ut som Mary Poppins – prydliga blusar i ljusblått och vitt, vällagt hår, nagellack som aldrig tillåts flagna – utan är också lika populär hos barnen som Disneys idealnanny. Dessutom städar hon, lagar mat och arbetar övertid helt gratis, saker som knappast ingår i arbetsbeskrivningen. Med gott samvete kan Myriam och Paul låta sig uppslukas av sina karriärer. Barnen har det ju bra!

Som läsare vet man förstås redan att denna berättelse om föräldraskap, klass och emotionell och ekonomisk exploatering inte kommer att sluta lyckligt. Fransk-marockanska Leïla Slimanis "Vaggvisa", som belönades med det prestigefyllda Goncourtpriset 2016, börjar nämligen med ett brutalt konstaterande: ”Den lilla pojken är död. Det tog bara några sekunder.” Därifrån backas bandet. Lugnt, metodiskt och sakligt berättar Slimani om den labila nannyns väg från avgudad husande, till inkräktare, till barnamördare. 

"Vaggvisa" blev en succé

"Vaggvisa" blev en omedelbar succé när den kom ut i Frankrike, och är såld till 38 länder. Detta får naturligtvis främst tillskrivas det faktum att den är en bladvändare av bästa sort, ett skickligt stycke litterär spänningslitteratur. Men förutom att rätt och slätt vara en god författare verkar Slimani, när hon bestämde sig för att applicera den grekiska tragedin på den urbana medelklassens livspusslande, ha nuddat vid en smärtpunkt i samtiden. 

De latenta skuldkänslor som många, av uppenbara skäl kanske fram för allt kvinnor, känner för att lägga ut omsorgen om sina barn på entreprenad görs levande i Louise, kvinnan som ser ut som en välsignelse, men visar sig vara ett straff. Myriam och Paul är inga dåliga föräldrar, men de lider av den inte ovanliga vanföreställningen att livet med barn inte ska vara annorlunda än livet utan barn – ett skolboksexempel på hybris.

Karriär, pengar och framgång

Det bör kanske påpekas att Slimanis bok inte är någon hetsskrift mot arbetande mödrar. Tvärtom – är det någon i romanen som Slimani ställer i dålig dager så är det den bekymmerslöse Paul, som aldrig ens verkar tänka tanken att han kanske skulle ta lite praktiskt ansvar för sina barn. Mordet på de två barnen är otvivelaktigen ett straff – men det är inte riktat mot Myriam och Paul personligen, utan mot det samhälle vi alla byggt upp, ett samhälle där karriär, pengar och framgång är det som räknas och den intima omvårdnaden om barn, gamla och sjuka gjorts till (lågt värderat) lönearbete som primärt utförs av kvinnor. 

För det sorgligaste med "Vaggvisa" är när allt kommer omkring inte den grymma huvudintrigen, utan den likgiltighet som de parisiska medelklassföräldrarna visar sina barnflickor, ett namnlös kollektiv som varje dag samlas på lekplatser för att valla barn som inte är deras egna – ingen frågar efter deras liv, deras barn, deras livspussel. Slimani ger dessa kvinnor deras historier tillbaka, utnyttjar sin uppblåsta thrillerintrig för att tvinga oss att lyssna. Det är slugt, och det fungerar. 


Amanda Svensson är författare och litteraturkritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Allt det där jag sa till dig var sant". Läs fler texter av Amanda Svensson här.


ROMAN

Leila Slimani

Vaggvisa

Natur & Kultur, 232 s.

Övers. Maria Björkman

LÄS MER - Amanda Svensson: Maktspråket som gjorde människor till "volymer" 


I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om akademikrisen med den ständige sekreteraren Göran K Hansson och Författarförbundets Gunnar Ardelius. Kultur-Expressen finns också som podcast.