Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så blev konsulterna den nya makteliten

Jonna Bornemark.
Foto: Appendix Fotografi / Volante
”Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet”.
Isobel Hadley-Kamptz.
Foto: OLLE SPORRONG

I sin nya bok visar filosofen Jonna Bornemark hur en ny klass av makthavare växt fram.

Isobel Hadley-Kamptz njuter av ett försvar för kunskapen bortom HR-manualerna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I somras hörde jag ett avsnitt om förnuft och känsla i Sveriges Radios ”Filosofiska rummet” med Jonna Bornemark och dubbla akademiledamoten Åsa Wikforss. Jag har sällan hört ett intellektuellt samtal med så genuint dålig stämning. Två professorer i filosofi, med var sin bästsäljande bok om kunskapsteori de senaste åren, och de var knappt överens om en enda bokstav. Det var genuint upplyftande. 

Oenigheten var dock inte särskilt överraskande för den som läst både Wikforss ”Alternativa fakta”, som bland annat delats ut till 100 000 skolevelever, och Bornemarks förra ”Det omätbaras renässans”. Wikforss dömer nämligen ut allting utom sådana fakta som kan bekräftas empiriskt naturvetenskapligt (emellanåt i så hårda termer att all sinnligt införskaffad kunskap, som hantverkskunnighet, upparbetad känslighet inför andras behov eller förmågan att med fingrarna känna om en bröddeg jäst klart, också hamnar i kategorin ”alternativa fakta”). Det förefaller en smula opraktiskt.

Det är också bland annat den sortens nypositivism som Bornemark fortsätter sin kamp emot i sin nya ”Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet”. När jag läste hennes förra bok blev jag tagen av de nya perspektiv hon gav mig på mitt eget tänkande. Jag kände inte till de medeltidsfilosofer, som Nicholas Cusanus, som hon lutade sig emot, och hans uppdelning av vetandet i ratio – ungefär det vi i dag menar med förnuft och vetenskap, och intellectus – förmågan att förhålla sig till icke-vetandet och förstå vilka frågor som är klokast att ställa, var en intellektuell ögonöppnare. 

Precis som tidigare riktar hon udden mot offentlig sektors NPM-hysteri.

I den här boken finns Cusanus fortfarande med, men framför allt tolkar Bornemark här dagens förhållningssätt till kunskap utifrån Aristoteles olika kunskapsbegrepp. Jag får inte samma uppenbarelse, men alla vet hur svårt det är att följa upp en succédebut, och det är knappast hennes fel att jag råkar ha bättre koll på Aristoteles och hans episteme, techne och fronesis.

Episteme är det vi i dag ser som vetenskap, det universella, teoretiska, abstrakta. Techne är praktisk kunskap, även om det ibland också översätts som konst, som handlar om att nå fram till ett specifikt mål. Fronesis är klokskap, en annan sorts praktisk kunskap som mer handlar om processen än målet. Bornemark menar att vi i dag både överdriver hur pass manualiserbart techne är och att vi ofta helt bortser från den sortens kunskap som ligger i fronesis, eftersom den inte kan göras om till ett mätbart mål utanför den enskilda situationen.

Precis som tidigare riktar hon udden mot offentlig sektors NPM-hysteri, där många tidigare självständigt tänkande professioner, som lärare, poliser och socialsekreterare, kommit att berövas allt mer agens för att i stället i dag checka av från rätt riktlinjer och manualer. 

Nu lanserar hon 'den manualiserande klassen'.

I förra boken spred hon begreppet ”förpappring”, om hur allting numera både måste göras i verkligheten och på papper och att pappersversionen är viktigare. ”Vi har följt våra rutiner” anses vara ett bra svar från en makthavare helt oavsett den skada som någon har råkat tillfogas. Nu lanserar hon ”den manualiserande klassen” för den grupp högstatus-administratörer som i allt högre utsträckning bestämmer över de yrkesverksamma som faktiskt utför arbetet i kärnverksamheten. 

Den manualiserande klassen ökar hela tiden i omfång, det må handla om HR, kommunikationsavdelningar eller strategiska styrgrupper, medan vi sedan decennier ser generella ”effektiviseringskrav” i kärnverksamheter som skola och vård. Jag sätter effektivisering inom citationstecken eftersom det kallas så, men i realiteten oftast handlar om besparingar. I Stockholm har exempelvis skolan ett generellt effektiviseringskrav på 1 procent i budgeten för nästa år, vilket mer än väger upp de satsningar man säger sig göra inom nästan alla delar av skolverksamheten. 

Den manualiserande klassen fjärrstyr de professionella genom alltmer detaljerade riktlinjer och manualer. Det finns alltså ingen tillit till att yrkespersonerna själva, med kunskaper och omdöme, ska kunna agera klokt på egen hand. Ett extremfall är förstås när Boston consulting group tog fram nyordningen på Nya Karolinska och medvetet uteslöt all vårdpersonal ur processen eftersom dessa betraktades som bakåtsträvande. På Nya Karolinska har man nu också nästan lika många chefer som vårdplatser och både huset och organisationen har behövt justeras gång på gång för att konsulterna utan vårdkunskap till allas chock inte förstod hur vård fungerar. 

I hela västvärlden har managementkonsulter omvandlat näringslivet.

Det här gäller dock inte bara inom NPM-styrd offentlig sektor. I hela västvärlden har managementkonsulter omvandlat näringslivet, och framför allt i USA koncentrerat makt och styrning till små och allt mer högavlönade ledningsgrupper medan de vanliga anställda både blir färre och uttalat manualstyrda – och utbytbara. Både meningsinnehållet i arbetet och alla möjliga karriärvägar inom stora företag har därmed försvunnit för den breda majoriteten anställda. Den amerikanska drömmen om att börja i posthanteringen och jobba sig upp till en chefsposition är död. I dag kommer alla chefer från konsultbyråerna. 

Den syn på kunskap, och den uttalade brist på tillit till enskilda människors omdöme, som Bornemark tar strid emot, definierar alltså hela vår samtid. Akademiska, teoretiska, generella kompetenser har ökat i status och pengavärde, medan konkreta situationsbaserade färdigheter, som förstås också ofta kan ha akademiska och teoretiska inslag, viftas bort. Hon beskriver det som en klassfråga, att makthavare har större tillit till systemen och till dem som styr över manualerna än till de yrkesprofessionella. 

Det är inför det vi inte vet som vi känner förundran.

Den här boken är inte utan invändningar. Bornemark verkar till exempel inte förstå den milsvida skillnaden mellan riktiga marknader, där enskilda aktörer köper och säljer saker efter eget kynne, och de låtsasmarknader som skapas med så kallade ”marknadsmekanismer” inom offentlig sektor. Men det är ändå randanmärkningar när man står inför ett intellekt som så klart och tydligt både ger konkreta vägar framåt för att läka vår övermanualiserade ratiofundamentalism och formulerar vikten att hålla fast vid förmågan att känna förundran. 

Det är inför det vi inte vet som vi känner förundran, när vi är öppna inför att vi inte vet och i icke-vetandet ser fantastiska möjliga framtida kunskaper åt alla håll. Jag känner lite mindre förundran inför Jonna Bornemarks skrivande nu, men det är för att jag kommit en bit på väg in i hennes kunskaper. Men som hon skriver, horisonten finns alltid kvar, den har bara flyttat på sig. 


SAKPROSA

JONNA BORNEMARK

Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet

Volante, 220 s. 



Isobel Hadley-Kamptz är debattör, författare och medarbetare på Expressens kultursida. 





Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=77629&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.