Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så avslöjade hon Jean-Claude Arnault

DN-journalisten Matilda Gustavsson.Foto: Thron Ullberg/Albert Bonniers.
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG
Arnault och Frostenson 2002.Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL

Matilda Gustavssons reportagebok ”Klubben” beskriver tiden före, under och efter avslöjandet av Jean-Claude Arnault.

Gunilla Brodrej läser hennes snygga och prövande gestaltning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag sågade Katarina Frostensons libretto till operan ”Staden” i Expressen 1998 togs det några dagar senare in en replik på den recensionen. Det här var det mest prestigefulla evenemanget under hela Kulturhuvudstadsåret. Sven-David Sandströms musik var fantastisk, men Frostensons libretto var kryptiskt och dramaturgiskt riktningslöst. Olämpligt för opera, tyckte jag.

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström gjorde sig till tolk för en hel kurs på Södertörns genuslitteraturkurs när hon argumenterade emot min recension. Kulturchef Maria Schottenius tog in texten. Det var ett ovanligt publicistiskt beslut. Min känsla blev att man inte fick lov att kritisera Frostenson. 

En positiv text som balanserar en negativ recension kan tyckas vara en bagatell, men det är just såna här små justeringar av maktförhållanden som bidrar till status quo. Vilka som ska kritiseras. Vilken verklighet det är som gäller. Somliga personers ställning går inte att rubba förrän tiden är mogen. Och som Matilda Gustavsson skriver i sin reportagebok ”Klubben”, om tiden före och efter avslöjandet av Jean-Claude Arnault, är metoo i grund och botten en revolution just för verkligheten. 

Min känsla blev att man inte fick lov att kritisera Frostenson.

Somliga vittnesmål om övergrepp och sexuella trakasserier känner vi igen från DN:s avslöjande av kulturprofilen 2017 (och från Expressens 1997), andra är nya, längre och utförligare. Till det kommer Gustavssons snygga och prövande gestaltning, telefonsamtalen i de små burarna med frostat glas på DN:s redaktion och hennes egen ambivalens i hur offren kommer att framställas. Hur ett offer förväntas bete sig för att bli trodd. Kvinnorna själva var noga med att nyansera, i de fall de hade träffat Arnault igen efter övergreppen var de öppna med det.

Gustavsson beskriver också den bisarra myten om att hon skulle vara en marionett i en konspiration. När hon får denna teori presenterad för sig av bland andra Horace Engdahl tycker hon att det känns overkligt och blir stum: ”Hon [Katarina Frostenson] vet med bestämdhet att det här är en förtalskampanj, en smutskastning. Men det hela kommer så småningom att utredas. De som ligger bakom kommer att bli straffade (...) du har blivit förd bakom ljuset. Du blev använd, helt enkelt, av en mängd kvinnor som länge har velat skada Jean-Claude – och därigenom störta Katarina från poettronen”, säger Engdahl. 

Horace Engdahl och Katarina Frostenson.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL/MEDIABILD

Gustavssons tystnad gör ju också att männen pratar på. Även när hon reser till Frankrike för att söka Arnaults rötter känner hon sig stum på grund av att hon inte talar franska, men genom att studera ett antal dokument är det en sak som är klar – han påminner om en sol-och vårare. Han är inte alls den akademiske revolutionären som legat vid Sorbonne och stått på barrikaderna, som han själv skrävlat om. Han läste en praktisk gymnasieutbildning till elektriker. Mamman är sömmerska och inte skådespelerska. Pappan har sex barn med fyra kvinnor. I Frankrike är han ingen. I alla fall inte i den bemärkelse han själv låter påskina.

Gustavsson beskriver också den bisarra myten om att hon skulle vara en marionett i en konspiration.

Man häpnar över hur denne sexistiske lögnare och sedermera i Sverige misslyckade operaregissör ändå lyckades hålla sig flytande, uppbackad av storögda män som tycks bli imponerade för att Arnault drar till sig kvinnor och har vett att dricksa på krogen. Men högst har Arnault levt genom att vara Katarina Frostensons man. Henne har han burit med sig som en osynlig garant, ungefär som Harvey Weinstein som ständigt hänvisade till Gwyneth Paltrow. Gjorde man som dessa män ville skulle man underförstått få dessa kvinnors upphöjda position. 

Jean-Claude Arnault på Forum 2006.Foto: CHRISTINE OLSSON / DN

Efter avslöjandet i DN och Svenska Akademiens berömda pressmeddelande om ”oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet” hävdar Katarina Frostenson, som enligt vittnen själv bevittnat mycket av tafsandet, att hennes man är utsatt för rasism. Vid ett tillfälle i mars 2018 skäller hon ut Akademiens ledamöter för att de inte tar Jean-Claude Arnaults parti och citerar Tegnérs dikt ”Sång den 5 april 1836”, ”ett skimmer över Gustavs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt”. Arnault skulle alltså stå för det ”utländska” som Akademien behövde. Även Horace Engdahl, som håller en fyra (!) timmar lång monolog för Gustavsson, tänkte i dessa banor. Ordet ”vivör” är för evigt inristat i det svenska medvetandet.

Vid ett tillfälle i mars 2018 skäller hon ut Akademiens ledamöter för att de inte tar Jean-Claude Arnaults parti.

Matilda Gustavssons enda djupare kännedom om Akademien före scoopet var en omtalad intervju med Kristina Lugn i DN. Tanken slår mig att avslöjandet aldrig hade blivit skrivet av någon som varit mer ”meriterad”, eller insyltad om man så vill. Men det slår mig också att hon verkar ha varit ensam i sitt arbete. 

Förgäves försökte Gustavsson få Arnault att svara på anklagelserna innan avslöjandet skulle gå i tryck, men han avfärdade henne på telefon och vägrade svara på hennes mejl. Varför posterade inte DN en reporter utanför Arnaults port? 

Men det finns flera skäl till självrannsakan. Varför agerade inte min egen redaktion starkare efter Niklas Svenssons avslöjande i Expressen 1997. Där jag alltså sågade Frostenson för librettot till ”Staden” året därpå.

Reportage

MATILDA GUSTAVSSON

Klubben. En undersökning.

Albert Bonniers, 230 s.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.