Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rushdies Trumproman skjuter mot öppet mål

Salman Rushdie.
Foto: Randal Slavin
Victor Malm.
Foto: IZABELLE NORDFJELL /

Salman Rushdies nya bok är den första romanen om USA i Trump-åldern.

Victor Malm läser en klassisk roman om Bizarrovärldens postmoderna overklighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Jämför man Salman Rushdies ”Det gyllene huset” med de senaste decenniernas mest uppmärksammade försök att skriva Den Stora Amerikanska Romanen – Jonathan Franzens ”Frihet”, Philip Roths amerikanska trilogi – kan hans ansträngning inte kallas annat än härligt apart. Eller, mer specifikt, för en tricksterns leklystna bidrag till en romansort som – för att vara onödigt elak – hemsöks av ett slags provinsiell självbelåtenhet, alltid stöpt i samma realistiska form. 

Rushdie skulle aldrig skriva en sådan roman, det är han för postmodern för. Förvisso mallar han berättelsens grundform på schablonen som gjordes känd av romaner som ”Den store Gatsby”, men hans cyniska version av den amerikanska drömmens tragedi är mer glatt upptågsrik än någon jag läst – och översättaren Peter Kihlgård lyckas dessutom göra smart, snygg svensk prosa av Rushdies (något för) överdådiga och allusionsdigra stil. 

Det är, med andra ord, en klassisk berättelse om rikedom och undergång, berättad av en opålitlig figur som – likt Nick Carraway – bara nästan är involverad i dramat, men lever i och fascineras av flärdens underbart bjärta bubbla.

Hoppet från Barack Obama dör

Gatsbys hemlighetsfulla uppgång började, som bekant, med att han bytte namn från det simplare Gatz. Rushdie följer Fitzgeralds exempel: i blickpunkten står en patriark och hans söner som byter namn, lämnar det förflutna bakom sig och flyttar från Bombay till New York för att förverkliga den amerikanska drömmen. 

Men som en av den moderna romanens grundregler gör gällande: ingen tillåts lämna det förflutna bakom sig. Uppgång följs alltid, alltid, av fall. 

Berättelsen börjar med att Barack Obama väljs till president och slutar åtta år senare – inte med att Trump blir landets ledare, men med att en som i allt väsentligt är honom lik blir det. Vi lär känna honom som "Jokern". Hoppet som den progressiva svarta presidenten väckte dör. Huvudfiguren med det självvalda men parodiska namnet Nero Golden – Trump-lik han också – går sitt tragiska öde till mötes. 

Mot slutet stavas en sorts moral ut:

”Amerikas hemliga identitet var inte någon superhjälte. Det visar sig att det var en superskurk. Vi är i Bizarrovärlden och vi måste inlåta oss med Bizarroamerika för att begripa dess väsen och lära oss hur vi kan förstöra det helt och hållet den här gången. […] Vilka är vi nu? Vem i helvete vet ens det.”

Nihilistisk narcissism

Läxan som Rushdie vill lära oss är förstås att amerikanerna fick ledaren de förtjänade, ledaren som på alla sätt inkarnerar den amerikanska samtiden, ja det postmoderna tillståndets overkliga verklighet.

Där man blir mer älskad och gör sig en större förmögenhet på att bli känd och omvandla sitt namn till ett varumärke än man gör på hederliga affärer; där okunskap är kunskap och där ädla motiv är långt mer suspekta än öppen nihilistisk narcissism. 

Det är roligt, det är intelligent, allt är genomgående snyggt, men någonstans där, när Rushdie gör läxan explicit, förstår jag varför jag ändå har läst romanen med stigande skepsis.

Ja, ”Det gyllene huset” är den första stora romanen om vansinnet som Trump gjorde till vardaglig verklighet 2016 och ja, egentligen borde man väl fira en intelligent genomlysning av tillståndet som gjorde det möjligt.

Är Donald Trump den stora postmoderna berättelsen om Amerika?
Foto: PHIL MCAULIFFE / POLARIS/IBL POLARIS

Men jag har redan läst, hört eller sett Rushdies diagnos fler gånger än jag behöver. Målet är ju öppet: landet är ruttet, världens dummaste man hymlar knappast med sin dumhet. Och jag kan inte låta bli att undra om alla dessa intelligenta genomlysningar har något värde alls, utöver en stunds underhållning – lite terapi för oss kloka, rättrådiga, överlägsna. 

Och vad är det värt, egentligen? Jag vet inte.  Men jag har nog aldrig förut läst en roman som fått mig att tänka att litteratur bara är ett ovidkommande tidsfördriv. 


ROMAN

Salman Rushdie

Det gyllene huset

Översättning Peter Kihlgård

Albert Bonniers, 456 s.


Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.