Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ishiguro återskapar Jane Austens trädgård

Kazuo Ishiguro Foto: ALESSANDRO FUCARINI / AP TT NYHETSBYRÅN

Nils Schwartz har läst Kazuo Ishiguros nya roman "Never let me go".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Kazuo Ishiguro | Never let me go | Faber & Faber

Egentligen händer det ingenting särskilt i Kazuo Ishiguros nya roman "Never let me go". Det brukar det å andra sidan inte göra i hans romaner, varav "Återstoden av dagen" är den mest kända.

De konflikter som uppstår ligger på mikronivå, små missförstånd, obetydliga förtretligheter som dock fyller romanpersonernas dagar och nätter och – märkligt nog – håller läsaren vaken. För nog finns det väl något under de där stilla krusningarna på ytan? Redan på första sidan i den nya romanen presenterar sig berättarjaget, 31-åriga Kathy H, med två ord som ser helt vanliga ut men ändå är förbryllande.

Hon är "carer" på det elfte året, berättar hon, duktig på att ta hand om sina "donors". I sinom tid ska även hon bli "donor", förstår vi. En "donor" är en givare i betydelsen blodgivare, organdonator. Men "carer" står inte i mitt lexikon.

 

 

Det har förstås något med vård att göra, men riktigt på vilket sätt får vi aldrig veta i romanen. Never let me go är berättelsen om tre föräldralösa ungdomar, Kathy, Ruth och Tommy, som tillsammans växer upp på ett skolhem någonstans i England. Personalen kallas "guardians" (väktare) och hemmet påminner mera om en öppen ungdomsvårdsskola under mild regim.

Förhållningsregler finns förstås, men de är inte särskilt stränga. Ingen hindrar till exempel barnen från att ägna sig åt sexuella aktiviteter när de väl kommit i puberteten. Väktarnas medkänsla är starkare än deras sexualmoral – de vet nämligen att ungdomarna aldrig kommer att kunna avla barn.

Det är en sådan där upplysning som Ishiguro undslipper sig i förbifarten. Och successivt får vi klart för oss att skolhemmet är ett slags plantskola där klonade individer drivs upp för att bli organdonatorer.

 

Är alltså "Never let me go" en sf-roman? Nej, denna mänskliga organodling försiggår i ett övrigt igenkännbart England i slutet av 1900-talet som om det vore vilken industriell verksamhet som helst. Och ungdomarna anpassar sig välartat och stoiskt till sina sorgesamma livsöden. Är romanen snarare en allegori?

Till exempel över klassamhället eller "det sociala arvet" – personerna som ungdomarna klonas från tillhör samhällets så kallade bottenskrap – eller helt enkelt försökdjursuppfödningen? Det är förstås möjligt, men jag tror inte att man ska leta efter så konkreta "översättningar". Ishiguro sysslar snarare med att osäkra en berättartradition, ungefär som Lars Jakobson i Sverige.

I Ishiguros fall handlar den om den tryggaste av alla berättartraditioner – den brittiska sedeskildringen med rötter i Jane Austens trädgård. Allt går lugnt till, ingen höjer rösten mer än nödvändigt, konflikter trängs bort och lämnar små ärr efter sig.

Världen är så stor som näsan räcker. Antingen regnar det eller också låtsas man att det gör det.

Ishiguro återskapar denna värld, med konstens alla försåtliga medel, som den artefakt den är.

 

Nils Schwartz var litteraturkritiker på Expressen. Han gick bort 2016.