Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Roland Paulsen låter som Göran Greider

KAN BÄTTRE. Johan Anderberg vill läsa den Roland Paulsen som kan ta plats på en välbesökt TED-föreläsning, inte ett mörkt seminarierum på Bokmässan. Foto: JESSICA SEGERBERG
"Arbetssamhället" är en vidareutvecklad version av avhandlingen från 2014.

Med stjärnstatusen verkar Roland Paulsen ha slutat att tänka lika egensinningt som förr. 

Johan Anderberg saknar den punkiga versionen av arbetskritikern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Göran Persson brukade säga – och skriva – att politik var den högsta formen av intellektuell verksamhet. Det kan vara det mest osanna som någonsin sagts av en politiker. 

Det politik går ut på är ju att med berått mod begränsa sitt tänkande: att inom snävt definierade ramar formulera åsikter och förslag om sånt vi råkar prata om just nu.

Denna frivilliga lobotomi syns kanske tydligast när politiker eller journalister talar om arbete.

 

 

LÄS MER – Isabelle Ståhl hyllar Roland Paulsens avhandling 

 

 

Från vänsterpartiet till moderaterna, från fack till företag – alla talar de om vikten av att “skapa jobb”, utan att reflektera över vilket bisarrt påstående det är. 

Var ska man börja? Med företagen? Är det deras uppgift att skapa jobb? Tvärtom. Hela kapitalismens och teknologins historia är ju en berättelse om jobbförstörande. 

Från James Hargreaves till Steve Jobs. Från jordbruksmaskiner till internetannonsering.

Redan de gamla grekerna

Arbetstagarna då? Är det mänskligt att vilja arbeta när våra förfäder gjort allt för att undvika just arbete? Förädlade grödor, lärde sig lagra mat, virkade fisknät, kom på väderkvarnar och så vidare.

Synen på arbetet har skiftat genom åren. Greker och romare såg ofta ner på det, medan det i den tidiga judendomen var ett slags förbannelse: “ Du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett…” 

Aristoteles och Platons arbetskritik är i efterhand lite aningslös eftersom slaveriet tillät dem att både hata arbetet och njuta frukterna av det, men även för den tidens elitgreker måste 2000-talets politiska debatt ha framstått som lite puckad.

Ni har traktorer? Ni har elektricitet? Varför vill ni då att alla jobbar så mycket?

 

 

LÄS MER – Björn Barr: Peak Palsen har redan passerat 

 

 

Hur det gick till när arbete förvandlades från ett nödvändigt ont till en plikt och sedan en rättighet är en fascinerande historia. Det är också här som nyutgåvan av Roland Paulsens bok “Arbetssamhället” tar sin början.

Utan att förstöra spänningen – för det är faktiskt ganska spännande – handlar det om att en protestantisk, och i synnerhet kalvinistisk, arbetsmoral spritt sig i symbios med industrialismen och att den moderna människan sedan dess har låst in sitt tänkande i vad Max Weber kallar en “järnbur”: “i takt med att hon utvecklat teknik och administration för sin överlevnad så har syftet med denna överlevnad blivit oklart.”

Robotar bättre än slavar

Eller som en av de där grekerna skulle ha sagt: Ni har ju robotar och teknologi som är bättre än våra slavar; hur kan ni då jobba så mycket? 

Det är svaret på den frågan som är Roland Paulsens grej.

Och svaret är att det är en massa låtsasarbete som utförs. Med Paulsens ord: “det minskade behovet av arbete visar sig i det arbete som utförs”. 

 

 

LÄS MER – Johan Anderberg intervjuar Metros nya ägare Mats Qviberg 

 

 

Roland Paulsen har exempel från verkligheten. I sin avhandling “Empty labor” intervjuade han verkstadsmekaniker som trimmade egna fordon under arbetstid, spärrvakter som skrev musik på arbetstid och banktjänstemän som jobbade en kvart om dagen. 

Alla kan fylla i med egna exempel. Häromåret avslöjades det att arbetare på LKAB låtit en person stämpla in ett tjugotal andra. 

På samma företag upptäcktes att två personer hade inrett ett hemligt utrymme i Malmbergsgruvan, där de kunde sova under arbetstid.

Nästan alla som haft ett jobb i Sverige har liknande historier att berätta. 

Det är inte konstigt att Roland Paulsen blivit lite av en superstjärna. Sättet han skriver på har väldigt få likheter med den dammiga akademiska prosa man tvingas genomlida på universitetet. 

Hans kapitel om arbetets tidiga idéhistoria är också otroligt välgjorda.

Superstjärnans förbannelse

Problemen uppstår när han närmar sig nutiden. Plötsligt börjar språket fyllas av små överlägsna klappar på huvudet till “småskaliga skivhandlare” och “andra beundransvärda individer”. 

Och ännu värre: alla dessa duktiga små adverb: “…som genusforskaren Kathi Weeks lysande exemplifierat..:” Give me a break.

Men det är inte bara språket. Även analysen börjar kännas som gammal vänsterskåpmat, logik av typen: folk äter mer psykofarmaka, alltså är allt skit. (eller så beror det på att det finns medicin nu som inte fanns förr?)

Man kan hålla med eller inte hålla med – det är inte det – grejen är att Roland Paulsen borde vara så mycket mer än en lite snyggare version av Göran Greider

Han har ju bevisligen en förmåga att tänka utanför ramarna. Han sitter på unika idéer. Då kan han inte nöja sig med att beskriva kapitalismen som en enda stor, oformlig monolit, satt på jorden för att göra allt jävligt för oss. 

Han borde vara lika intresserad av de skillnader som finns inom kapitalismen som inom marxismen. 

 

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Tekniken förstår vår förmåga att läsa 

 

 

Men det är så här det blir antar jag. När man har en spalt i DN Kultur. När det trycks tygkassar med ens ansikte. När man är med i en gemenskap. 

Kanske saknar jag en punkversion av Roland Paulsen som inte finns. Men det här är tveklöst en hjärna som förtjänar att läsas av andra än den svenska vänstern.

Roland Paulsen hör helt enkelt hemma på en välbesökt TED-föreläsning. 

Tyvärr verkar han vara på väg till ett mörkt seminarierum på Bokmässan.  

 

 

 

SAKPROSA

Roland Paulsen

Arbetssamhället: hur arbetet överlevde teknologin

Atlas

473 s.

 

 

Johan Anderberg är journalist och medarbetare på Expressens kultursida.