Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Robert Broberg sökte den totala kärleken

Artisten Robert Broberg.Foto: JAN DÜSING / XP / TT / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN
Med sin omtalade blå gitarr.Foto: FOTO: ANDERS LUNDQUIST/TV4 / TV 4
Expressens litteraturkritiker Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Robert Broberg hade ett inre liv långt mer kaotiskt än den blå gitarren fick skvallra om. 

Martina Montelius läser Klas Gustafsons biografi ”Robert Broberg letar efter sig själv”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Youtube finns ett klipp från 1988 där ”Aktuellts” Jarl Alfredius kungör att Robert Broberg tilldelats Sjösalapriset ur Evert Taubes minnesfond. Man har tokat till det i studion: Alfredius låtsas till en början ovetande om att Broberg står bakom honom och lyssnar, iförd gul morgonrock. Sedan avnjuter de tillsammans motiveringen, varvid en liten intervju följer, där Broberg kliar sig på hakan, irrar med blicken och trevar efter formuleringarna. 

Men så får han ta fram sin blå gitarr, och i ett slag förändras stämningen från tillkämpat yster till lika genomsyrad av självklar musikalitet som om vi befann oss på en rökig jazzklubb i New York, eller varför inte i Konserthuset. Broberg naglar fast blicken i kameran och sjunger ”Raka vägen”: ”Jag ska raka vägen till dig / om den är hårig /  Jag must...asch få träffa dig / på stubben.” 

Han skrattar själv åt sina formuleringar medan han sjunger, som om han låg i sin säng, nyvaken, och kom på dem i stunden. 

Robert Broberg ”kuppar” Jarl Alfredius i ”Aktuellt”.Foto: SVT

Konstfacksutbildade Robert Broberg, 1940-2015, kan vara svensk musikhistorias mest framgångsrika kamouflageartist. Med knasiga rim om ”tjejjer”, pling och plong reste han ett tält i de fyra grundfärgerna över en musikalitet i världsklass och ett inre liv långt mer kaotiskt än den blå gitarren fick skvallra om. 

Nu har vi fått en något stolpig biografi över honom av Klas Gustafson; ”Robert Broberg letar efter sig själv”. En klassisk levnadsteckning över en kvillrande begåvad, stundtals deprimerad människa ganska typisk för sin generation. Familjelivet i barndomen beskrivs som kontaktlöst, även om den dominanta modern Valborg blommar över sidorna med sin tordönsstämma. Och det är faktiskt i en text som kan härledas just dit, ”Det finns ett tomrum” från 1973, som Broberg gör ett av få avsteg från det hurtiga anslaget: ”Det finns ett rum för dej å mej, / det finns ett rum för oss / det finns ett tomrum”. 

Det där med ”tjejjer” var inte bara en fnissig fascination

Men det var musikaliteten i Brobergs ordvindlingar, snarare än en stor poetisk begåvning, som gav texterna liv – från ungdomens skittlevurm via inspirationen från New Yorks musikscen och Bob Dylan till det livslånga, närmast maniska skapande som kom att tränga ut allt annat i periferin. Eller nästan allt. Det där med ”tjejjer” var inte bara en fnissig fascination. Broberg, generationstypiskt nattstånden i sin kvinnosyn och därmed påfallande ointresserad av sådant som hushållsarbete och att ta hand om barnen, tycks ha burit på en vulkanisk längtan efter den totala kärleken. 

Författaren Klas Gustafson.Foto: CATO LEIN / UNKNOWN

Den kvinna han levde med längst, och med vilken han fick sina tre första barn, Eva Myhre, beskriver det i boken som att Robert nog helst hade velat ha ett harem där han kunde gå från rum till rum. Hon betraktade hans konstanta otrohet som oundviklig, och stannade vid kravet att han skulle hålla de andra kvinnorna utanför familjens hem. Men mest av allt tycks han ha längtat efter en korsning mellan älskarinna och mamma; en tjejj som likt bubbelvatten kunde både följa och kittla honom genom varje stämning, livet ut. Ja, vem skulle inte vilja ha en sådan. 

Robert Broberg framstår i boken som en stundtals gråtande segelflygare. Med hjärtat utanpå kroppen läser jag om hur han 1968 investerar allt han tjänat på musiken i sitt stora långfilmsprojekt ”Längta efter kärlek” – en film han spelar in med släkt och vänner på Blidö, för att sedan emotse galapremiären med en femårings iver inför sitt stora födelsedagskalas, bara för att se sin skapelse utses till en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna och inte ens vara värd en överkorsad geting i Expressen. Men det var inte sådant som knäckte Robert Broberg. 

Robert Broberg med sin dåvarande hustru Anastasia von Zweigbergk 1981.Foto: HASSE PERSSON / EXPRESSEN
Robert Broberg med dåvarande frun Eva Myhre 1967.Foto: JONNY GRAAN / Expressen
Robert Broberg 1999.Foto: LEIF JACOBSSON

Han reste sig efter det nederlaget och gick vidare mot allt större triumfer – hela vägen till Svensktoppen och, långt senare, ett utsålt Globen. Nej, det var något annat. 

Baksidan av den fräsande överskottsenergi som i bästa fall blir kreativitet. Förmodligen kan ingen äga den ena sidan utan att också drabbas av den andra. En sorg som kommer störtande när bekräftelsementometrarna sprängt taket, när alla öron och ögon är riktade åt ditt håll, precis som du ville, tjejjerna är ifrån sig av lust och kalasets fiskdamm står på vid gavel. Det är just då smärtan kan slå ned. För att det inte räcker. Det räcker aldrig. Och: ”Den jag älskar hatar jag / hon tar för mycket tid / för jag älskar mej själv mest.” Det är väl en människas rättighet, att älska sig själv mest. Men konsekvensen blir oundvikligen stor ångest, när man även vill älska andra. 

”Robert Broberg letar efter sig själv” (döpt efter skivan ”Jag letar efter mej själv”, 1972) är, trots sina många intervjuer med människor nära Broberg, mest en kronologisk redogörelse för hans liv. Men som sådan är den värdefull. Och på samma sätt som musikaliska guldtrådar går att gräva fram ur hans gigantiska sångarkiv kan man här mellan raderna hitta silhuetten av en sorgmodig ensamseglare väl värd att försöka lära känna bättre. 

 

Martina Montelius är kritiker på Expressens kultursida, samt författare och teaterdirektör på Brunnsgatan 4.

 

BIOGRAFI

Klas Gustafson 

Robert Broberg letar efter sig själv

Norstedts, 366 s.