Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Risken är att det smakar fisljummen saftglögg

Ingvild H Rishøi är författare.
Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Julberättelsen hör till litteraturens mest komplicerade genrer – det blir lätt banalt. 

Jens Liljestrand upptäcker dock en potentiell klassiker i Ingvild H Rishøis ”Stargate”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Julsagan är en förvånansvärt knepig litterär genre. Grundingrediensen, ett (i sig knappast okomplicerat) budskap om godhet och generositet i juletid, måste balanseras och kryddas för att inte smaka jolmigt. Fattigdom, förskräckelse, försoning; allt ska med i lagom doser. En antagonist, helst en äldre man, som representant för snålhet och känslokyla – tänk Dickens Ebenezer Scrooge eller Danielssons Tyko Jonsson – behövs för att skapa friktion, men måste på ett någorlunda okrystat vis bli snäll på slutet, då katastrofen ska undvikas i sista minuten. Sentimentalt, men ändå smart. Gulligt, men ändå gripande.

Risken är att alltihop smakar lika sliskigt och menlöst som en klick kladdig plastrisgrynsgröt nedsköljd med en klunk fisljummen saftglögg.

Glädjande nog har den norska författaren Ingvild H. Rishøi, som på 2010-talet etablerade sig som en av Nordens främsta novellister, lyckats utomordentligt väl i sin första roman, ”Stargate”, med undertiteln ”En julberättelse”. Romanen, en av vinterns stora succéer i Norge (nominerad till Bragepriset i november, där den förlorade mot Jon Fosse), är egentligen en långnovell, som håller läsaren klistrad från första till sista sidan.

Ronja hjälper sin pappa att skaffa ett jobb som julgransförsäljare. Först går det bra, sen går det som det brukar och förskottet på lönen hamnar på krogdisken. Storasyster Melissa får rycka in i pappas ställe och snart ser även Ronja sin chans att tjäna extrapengar genom att, via granbarr, kärvar och kransar, tigga allmosor från julshopparna.

Det är som Rishøi uppfinner ett eget språk.

I Sverige är Rishøi mest känd för samlingen ”Vinternoveller” och samma välkomponerade fattigdomstematik präglar ”Stargate”. Här är porträttet av samhällets mest utsatta inte ett retoriskt verktyg, inte en välvillig lektion i empati och solidaritet, utan en ärlig beskrivning av hur barnen till en alkoholist upplever veckorna innan julen. Här finns stråk av såväl Astrid Lindgrens Kajsa Kavat (eller kanske Ronja Rövardotter, som huvudpersonen kallas?) som H.C. Andersens flickan med svavelstickorna, men hela tiden med en egen ton. Det är som Rishøi uppfinner ett eget språk, någonstans mellan berättarjagets mycket konkreta barnperspektiv – det skrynkliga lucianattlinnet, mjölken som prasslar i havrefrasen – och en melankolisk, poetisk, nästan mytisk ton som låter henne röra sig sömlöst mellan det vardagliga och det magiska.

Med sin finstämda och drabbande meditation över julens glittrande dröm och för många isande verklighet, har ”Stargate” har alla förutsättningar att bli en modern klassiker i sin genre. Rishøi gör Ronja och Melissa till tidlösa hjältar i barnens sökande efter en jul där vuxenvärldens obarmhärtighet, kaos och kortlivade gnistor av välvilja inte längre sätter gränserna.


ROMAN

INGVILD H. RISHØI

Stargate. En julberättelse

Översättning Marie Lundquist

Flo, 148 s.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Även om allt tar slut”.