Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Richard Dawkins världsbild skänker ingen tröst

Richard Dawkins är professor emeritus i Public Understanding of Science vid Oxfords universitet.

Biologen Richard Dawkins har gjort sig känd som en aggressiv ateistisk debattör.

Helena Granström läser hans samlade texter och funderar över den vetenskapliga sanningens gränser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det är ingen överdrift att påstå att Richard Dawkins har gjort kampen mot Gud till sitt livsvärv. Förutom att vara en framstående biologiforskare innehar han sedan decennier stjärnstatus som den offensiva nyateismens frontfigur. Lika skoningslöst som outtröttligt angriper han varje idé om världen som står i konflikt med vetenskapen – och främst bland dessa är förstås religionen, den ”livsfarliga illusion” som enligt Dawkins utgör antitesen till allt rationellt tänkande. Sedd från Dawkins perspektiv är den religiösa myten en amsaga som överlevt sig själv, och skaparguden ett överflödigt fantasifoster avsett att förklara den mångfald av liv som evolutionsteorin för länge sedan gjort reda för. Livet på jorden är inget mysterium, det är resultatet av slumpvisa genetiska mutationer i samverkan med ett naturligt urval – därmed återstår ingenting att förklara. 

Schimpans – inte så långt ifrån en människa, darwinistiskt sett. Foto: SCHALK VAN ZUYDAM / AP

"Med vetenskapen i blodet"

Den darwinistiska evolutionens skenbart enkla princip, och dess synnerligen invecklade konsekvenser, utgör navet för den sammanställning av Dawkins anföranden och artiklar som nu, med den lämpligt emfatiska titeln ”Med vetenskapen i blodet”, utkommer på svenska. Men bakom Dawkins sakliga redogörelser för fenotyper, genetisk drift och mutationsfrekvenser anas en glödande ilska, riktad mot de som av religiösa skäl vägrar ta till sig de vetenskapliga rönen – och kanske också mot de som, trots att de tagit dem till sig, inte upphör att söka efter andra sorters svar på frågan om tillvarons beskaffenhet. 

Det är möjligt att vetenskap och religion aldrig har varit svårare att förena än de är i dag. Fysiker talar numera inte bara om universums tillblivelse, utan också om vad som kan tänkas ha föregått den; forskare anstränger sig för att förklara – kanske också reproducera – inte bara livets och medvetandets mekanismer, utan också deras uppkomst. 

Vetenskapen har med andra ord intagit domäner som tidigare varit förbehållna religiöst och filosofiskt tänkande, och som troende har man att välja på att tolka sina religiösa myter symboliskt, eller att tvärtom låta dem konkurrera med de vetenskapliga förklaringsmodellerna på deras egna villkor. Även om Dawkins verkliga udd är riktad mot dem som likt förespråkare för så kallad intelligent design väljer den senare vägen, har också hans medlidande gentemot de som väljer den förra tydliga drag av aggressivitet. För Dawkins utgör den religiösa tron i sig ett hot, eftersom den står i konflikt med det vetenskapliga förhållningssätt med vars hjälp mänskligheten mödosamt förmått kravla sig upp ur träsket av primitiv vidskepelse: ”Tron är varje religions största synd, eftersom den inte är grundad på några belägg.”

 

LÄS MER: Helena Granström: Fysiken är en länk till världar vi bara kan ana 

"Den själviska genen"

Dawkins intolerans mot ovetenskaplighet hindrar honom inte från att nyttja ett språk färgat av värdeord och kulturella bilder; ”Den själviska genen”, som i titeln på en av hans mest kända verk, är bara ett exempel. Hans syn på evolutionen är darwinistisk i den lätt vulgära bemärkelsen av ett allas krig mot alla: ”Naturen är en kortsynt, darwinistisk profitör”, vilket förstås också innebär att ”skogsbolag, valfångare och andra profitörer som försnillar framtiden av girighet, gör bara vad alla vilda varelser har gjort under tre miljarder år”.

En intressant konsekvens av Dawkins både strikta och dystopiska tolkning av den darwinistiska evolutionen är att han tvingas kategorisera vissa fenomen som anti-darwinistiska; till exempel blir den mänskliga hjärnans förmåga till tankar och handlingar som inte direkt gynnar fortplantning eller överlevnad en ”o-darwinistisk feltändning” att förstå som en sorts biologins uppror mot sig själv. Också vanlig snällhet är, när den riktas mot någon annan än en nära släkting, en ”evolutionär singularitet”, resultatet av hjärnans förmåga att ta ”mekanismerna som ursprungligen var avsedda för själviska handlingar” och avleda dem från deras darwinistiska mål. 

Den världsbild som Dawkins förespråkar lämnar inget utrymme för tröst eller tillförsikt annat än den som skänks av den vetenskapliga sanningen. Som den danske fysikern Niels Bohr en gång kärnfullt konstaterade är motsatsen till ett sant påstående alltid ett falskt påstående, men motsatsen till en djup sanning kan i sin tur vara en djup sanning. Dawkins enorma engagemang för det förstnämnda tycks dessvärre ha förblindat honom för det senare. 

 

LÄS MER: Helena Granström: I naturen är jag mitt i livet 

 

Helena Granström är fysiker, författare och kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Helena Granström här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!