Hon sörjer inte om världen försvinner

RECENSION. Signe Gjessings poesi är häpen över att allting finns och lycklig över att få vara poesi. Den är skapelsens tvillingsyster och lever upp på den första dagen, i det ljusa ögonblicket då alltet gör en värld. 

Debutboken ¨”Ut i det o-lösa”, översatt av Ann Jäderlund, började med ordet ”jag”, men vad är ”jag” i Signe Gjessings poesi? Kanske en skärva där kosmos speglar sig en stund. 

Hon är en av de många unga danska poeter som slussats ut från den berömda Författarskolan. ”Generation etik” blev ett hastigt epitet på den krets som bröt fram med ett direkt tilltal. Men Signe Gjessing hör inte dit, yngre, men med en äldre diktvärld som är esoteriskt hemlig och samtidigt oförskräckt naiv. Hemma med Rimbaud, Rilke, Södergran, Celan och Inger Christensen, men också med Saint-Exupérys ”Lille prinsen” och folkliga gåtor.

Häpnaden och lyckan fortsatte i ”Ideala begivenheter”, översatt av Helena Boberg: ”belägenheten i rymden är att rymden nyper sig i armen”. Det är gott om rymder hos henne, solar och stjärnor, andäktigt och storslaget. Men här finns också något befriande lekfullt, som i starten: ”Wienervals: klänningsfållen är en näbb av universum som matar sina ungar under stjärnorna medan verklighetsrankor föds och skriker”.

Signe Gjessings bilder skiftas ut i en obruten ordström, nära hallucination och delirium. Jag ler när ordet ”heliumeffekt” dyker upp, hennes lyriska röst är hyperlätt, som om lungorna andades annan luft.

Ja, Signe Gjessing är metafysiker, men inte i total motsättning till Wittgenstein.

Kanske fick ett behov av fasthet henne att skriva en pendang till den unge Wittgensteins ”Tractatus logico-philosophicus”? Hon lånar hans strama schema med numrerade satser och tar avstamp i projektet att dra upp gränsen mellan utsägbart och outsägligt. Men när hon kallar sitt svar ”Tractatus philosophico-poeticus” är det – säger förordet – för att ”förena filosofi med poesi och skapa utsagor som i sig är skapande”. 

Och den alldeles korta boken tar sig formen av just en skapelseberättelse, från tillblivelse till extatiskt varande och över i försvinnande. Det ”extatiska” är hennes tillskott till Wittgenstein och ska inte förstås som affekt utan som närvaron av en hänfördhet varmed det tidlösa ”alltet” skapar en temporär värld. Alltet finns först och sist, världen finns ibland däremellan. 

Ja, Signe Gjessing är metafysiker, men inte i total motsättning till Wittgenstein. För samtidigt som han utstakade gränsen för människans uttryckbara värld, pekade han ut närvaron av något bortom gränsen: ”Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.”

Signe Gjessing inleder med ett vackert uppvaknande – ”Världen ser sig omkring” – och skissar snabbt upp ett trivsamt jordeliv, flyktigt men gott: ”Världen exporterar ett schampo gjort på stjärnor och längtan”, ”Världar är rosor i barnutgåva”, ”världen är lite av varje... lite av blommorna, lite av vattnet...”

Det är fint och snällt, men samtidigt bedrägligt – för slutet är redan i sikte: ”Världen har i själva verket lätt för att uppstå, finnas till och försvinna”. Och floden är på väg: ”Vatten har fått en lista över vad det ska välla in över och universum står överst”.

Nu är det läsarens tur att bli häpen: den här boken sörjer inte om världen försvann, det är bara som det är. Wittgensteins sista mening löd: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Signe Gjessing slutar: ”Alltet är en av de få ljuspunkterna i mitt liv”. Det kunde ha sagts av Johannes av Korset eller den heliga Teresa av Ávila.

Magnus Florin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Lykttändaren. En Strindbergsstudie”.

Avslöjaren som blev hackad

Han avslöjade Allra – men ratas av journalistpriserna. Patrick Siegbahn på Småspararguiden gästar Expressens mediepodd. Och Expressens Anna Friberg medverkar från OS i Tokyo. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.