Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rastlös resa genom exiltillvarons dubbelhet

Hynek Pallas. Foto: Alexander Mahmoud

Hynek Pallas nya bok är en personlig betraktelse över erfarenheten av exil och migration i Sverige.

Emi-Simone Zawall läser om ett viktigt ämne som kräver att författaren sätter sig själv på spel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Samma år som Joseph Brodsky fick Nobelpriset skrev han essän ”Det tillstånd vi kallar exil”. Då hade han sedan 15 år lämnat sitt oroliga liv som arresterad och påpassad författare i Sovjetunionen för att leva som exilant i USA. Brodskys berömda essä återkommer i Hynek Pallas bok ”Ex. Migrationsmemoar 1977-2018”, men bara som en kort och blixtrande tanke bland många andra.

Undrar man varför den inte får chansen att ta större plats låter resten av verket snart förstå det. Vissa böckers värde vilar i att de är kompilat, samlingar av skilda men angelägna idéer, och Pallas bok är just en sådan. Den är associationsrik, tät av referenser till film och litteratur, och ovillig att dröja kvar i ett och samma resonemang för länge eftersom det skulle ske på bekostnad av ett annat. 

Det är synd. För så komplexa ämnen som Pallas ger sig i kast med förlorar allt på att behandlas med rastlös hand.

”Ex” kretsar nämligen kring frågan om hur erfarenheterna av exil och migration har tagit plats i Sverige, eller snarare: vilket avtryck dessa erfarenheter har gjort i det som kan betraktas som svenskt. Den röda tråden utgörs av Pallas personliga förhållande till exil och migration, in- och utvandring och ”allt som hör till”, och tidsperioden som ska ge verket sin ram sammanfaller både med Pallas liv i Sverige efter familjens migration från dåvarande Tjeckoslovakien, och den period i Sveriges historia som mest präglats av invandring.

 

Här kan du läsa ett utdrag från "Ex" 

Erfarenheter från kommunismens Europa

Idag finns det fler invandrare i landet än någonsin, samtidigt som både motståndet mot invandring och en allmän antiintellektualism växer sig större och större – en utveckling värd all kritisk uppmärksamhet.

Själv barn till en invandrare från Polen känner jag igen en hel del i Pallas berättelser från uppväxten i Sverige och resorna till kommunismens Europa; beskrivningarna av vissa förnimmelser och vyer, den absurda känslan av att vara omåttligt rik i ett fattigare land, den tvetydiga skammen över att i ett svenskt sammanhang avvika med namn men inte med utseende, längtan efter att vara normal, det uppflammande intresset för det andra landet och det andra språket under tonåren, triumfen över att lyckas erövra ett språk och sedan ännu ett, triumfen i att lyckas trots allt. 

Och kanske är det för att ett sådant livsöde ändå saknar riktigt allvarliga brännpunkter – trots det inympade utanförskapet – som Pallas känner sig manad att låta sin röda tråd tänjas så långt att den omfattar såväl Förintelsens slag mot hans släkt som romernas situation i Tjeckien och rasfördomarna som drabbar hans svarta vänner. Det är i alla fall underligt hur lite han uppmärksammar sin egen relation till "det svenska", trots att han tillbringat nästan hela sitt liv i Sverige, och hur mycket andras exilerfarenheter i andra länder tar plats. 

Vad är "den svenska berättelsen"?

Vad "svenskhet" egentligen är och vad "den svenska berättelsen" egentligen betyder klargörs i själva verket aldrig. Pallas pratar hellre om "vithet" än om "svenskhet", om sin tjeckiska identitet än sin svenska som bara finns där som en osynlig självklarhet i alla livsbeslut han fattar. Frågan är om Pallas har brist på begrepp för att beskriva "det svenska" eller om han helt enkelt är rädd för att inte avvika tillräckligt mycket för att få tala om den avvikelse han faktiskt känner. 

Jag tror att Pallas skulle kunna göra något mer intressant och givande om han renodlade sitt referenstäta skrivsätt, fortsatte att berätta om det han berättar allra bäst om i boken – sina egna erfarenheter av de dubbla nationella tillhörigheterna – och vågade sätta den berättelsen på spel ännu mer.

För det tycks mig, med Brodskys ord, "som om det tillstånd vi kallar exil vore moget för en fullödigare definition; känt för sin smärta borde det också vara känt för sin smärtstillande ändlöshet, för sin glömska, sin isolering, likgiltighet, sina skrämmande mänskliga och omänskliga perspektiv, för vilka vi inte har någon annan måttstock än vi själva."

Den berättelsen skulle säga något om Sverige.

 

SAKPROSA

HYNEK PALLAS

Ex. Migrationsmemoar 1977 – 2018

Atlas, 314 s.

 

Emi-Simone Zawall 

Hynek Pallas är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Emi-Simone Zawall, kritiker på Svenska Dagbladet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!