Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rakt ner bland blöjor och rengöringsmedel

Karl Daniel Törnkvist.Foto: Emil Malmborg / Norstedts
”Himlen”.
Lizette Romero Niknami.Foto: PRIVAT

Karl Daniel Törnkvists ”Himlen” är en dikt som sätter spår.

Lizette Romero Niknami läser en sorgligt hoppfull bok. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag läser Karl Daniel Törnkvists debut ”Himlen” tänker jag på händer och sprickor. Händer som bär, städar, vårdar. Sprickor i händer och sprickor i språk.

”Himlen” är en diktsvit i tre delar som tar avstamp i vårdarbetet som tillvaro och villkor. För mig, som har arbetat inom detta fält länge, är allt igenkännbart, från handkrämerna och apodoserna, till den märkliga tystnad som trots allt prat präglar denna tillvaro.

För vad betyder egentligen tal om det inte finns en lyssnande mottagare? Vad betyder orden? 

Klass går i arv, och här gör också vården det.

”Himlen” börjar i ett jag, vars berättelse skrivs fram i tidsplan som avlöser varandra: diktens nu, vårdens nu och barndomens. Det finns ett du och ett hon som ibland är personer som jaget vårdar, och som andra gånger riktar sig till en förälder, en mor som också arbetar inom vården. 

Klass går i arv, och här gör också vården det. 

Samtidigt som närvaron av stinkande blöjor och frätande rengöringsmedel ger upphov till en fysisk läsupplevelse, söker Törnkvist hela tiden skriva fram det outsagda, det outtalade. 

Det sipprar språk mellan boksidorna, det brustna språk som vårdarbetarna talar, det icke-språk som inte möter en lyssnande motpart och det mellanspråk – en hemsnickrad blandning av svenska och finska – som talas mellan barnet och modern:

”Jag kunde inte ens ditt språk / Du lät lika påhittad i världen / som jag var / Vår kärlek var stum / vi hade bara språkets haltande / i mjukt och hårt / Under våra skor på berget” 

Parallellt löper också en vrede som vill avslöja den kör av humanister som hävdar att vårdyrket är världens viktigaste, som om det skulle kompensera för en låg lön och en trasig kropp. 

Framförallt förmår ”Himlen” att prata om exploateringen utifrån en närhet till, och ömhet för, dess offer. Texten lyckas med sin ansats att säga det omöjliga, att berätta det. 

När orden betyder något innebär de också förändring, som Törnkvist vackert skriver. Det känns på samma gång sorgset och hoppfullt. 

LYRIK

KARL DANIEL TÖRNKVIST

Himlen

Norstedts, 74 s.

Av Lizette Romero Niknami

Lizette Romero Niknami är poet och skribent.