Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rädda kultförfattaren ur dödslängtarnas grepp

Tor Ulven (1953-1995).Foto: LARS AARØNÆS / FLO FÖRLAG
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG
Foto: FLO FÖRLAG

Tor Ulvens författarskap präglades av mer än intensitet och mörker.

Daniel Sjölin berikas av en poet som blev poesin trogen ända in i romanen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Klassikerna glimrar kvar på stranden när tidens vågor för med sig samtidens prål ut till havs. Det tar en stund, men även de största monument kan gröpas ur på ett par decennier, medan vissa små klumpar av förunderlig form tvärtom sköljs fram i stället för bort.

Som i fallet med Tor Ulven, medieskygg norsk kultförfattare. Efter fem diktsamlingar och sex – påstår jag – romaner, blev han mest ihågkommen för att han skrev svart och ändade sitt liv 1995, bara 41 år gammal. En författarnas författare, vars påverkan på en Karl Ove Knausgård eller för den delen en Stig Sæterbakken, är uppenbar. 

I förfjol gavs ”Avlösning” ut på svenska och nu kommer Ulvens prosadebut ”Gravgåvor”. Bra, det krävs gott gehör för att ta språket till sig på hans modersmål, och saknar man det upplever man inte förgänglighetens kraft med samma precision.

Snudd på komisk intensitet.

Eller: förgänglighetens obändiga, livsuppehållande vågskvalp. För det är tidens språkliga metabolism man ska börja med för att beskriva ”Gravgåvor”. ”Du stiger inte ned i samma kloak två gånger” skriver han. Romanen består av tablåer – ett Brahms-stycke inspelat på vinyl 22:a november 1953, ett besök på ett pensionat, ett fragment ur en historisk roman, eller en bilresa med dödsbud till en kvinna omgärdad av erotiska fantasier. 

Boken sköljer fram mänsklighetens vrakgods, fragmentets döda men inte stumma vittnesbörd, minnets sediment och förtvivlans dödskalle – en skelettdel som turneras med tilltagande, snudd på komisk intensitet, likt temat i ett musikstycke.  

Det är långt mellan punkterna, det är åttiotal när han skriver, en tid då senmodernistisk prosakonst ännu uppmanade poeter att ta med sig poesin in i romanen och omforma den. Att jämföra med vår tid, där poeter ”tar steget över i prosan” och ikläder sig episk power suit, som vore romanen ett sätt att bli vuxen eller åtminstone ett poröst samtidsmonument.

Till och med ljuset är ett fossil.

Det som tidens vågor nu blottar hos Ulven, är verkshöjd, intensiv varseblivning, njutning och faktiskt – ren och skär genialitet. Litteraturen saknar inte författare med vidöppet filter mot fragment, associationer och historien som ett allestädes närvarande nu. En George Perec bygger livsöden av detaljerna i ”Livet en bruksanvisning”, en António Lobo Antunes låter kolonialismens karaveller angöra samtiden, en Olga Tokarczuk anlägger redan i ”Styr din plog över de dödas ben” den arkeologiska synen på historien bakom nationen, eller för den delen en Claude Simon, som låter minnena vara ständigt sökande och omstöpande sig själva. 

Hos Ulven förses den upplösta tiden med en särskilt svärta. Till och med ljuset är ett fossil, en död våg från solen, och spermierna i en utlösning är vämjeliga kryp som bildar likhög kring ägget i livmodern. Men att värva honom till de morbidas skara vore en otjänst. 

Det är kongenialt med temat.

För Ulven tömmer inte ut tidens gång, han gör tiden outtömlig. När ett godståg far förbi med klotter och relieftext, förstår vi att poesins naturlagar råder i detta landskap, som är verkligheten. 

En märklig sak är hur tidsmarkörerna från 1988 känns samtida: Kroppskirurgi, medielandskap, bilvård och senkapitalism. En annan är skillnaden mellan första läsningen och en omläsning, där de nyss så vitala, associativa och flammande orden, plötsligt blir fadda som aska. Det är kongenialt med temat.

Därmed inte sagt att boken förgås. Tvärtom: Efter askan förstår du hur boken ska läsas en tredje gång. Högt, med neutral, lågmäld intensitet. 

Å så varmt ljuset då flödar i din mun. 

 

ROMAN

TOR ULVEN

Gravgåvor

Översättning Thomas Kjellgren och Nils Sundberg

Flo förlag, 153 s.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.