Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Raattamaa prövar Ahlins tofflor ordentligt

Lars Raattamaa. Foto: Fanny Varga.
Ulrika Knutson. Foto: ROGER VIKSTRÖM
Författaren Lars Ahlin. Foto: OKÄND / OKÄND

I Lars Mikael Raattamaas debutroman spelar stadsbyggnad och arkitektur en avgörande roll.

Ulrika Knutson läser en bok där solidaritet är ett mirakel i klass med den gudomliga nåden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Vi är en sång orkestern inte spelar,

men jag är kropp av ditt kötts mjuka delar."

Så avslutade Lars Raattamaa sin stora, myllrande diktsamling "Kommunismen" (2013), med en vacker sonettkrans. De raderna kunde stå som motto för den roman författaren nu ger ut, hans första. Men han väljer ett tuffare: "Historia din gamla mullvad du har utfört ditt arbete väl", ett citat av Rosa Luxemburg, som mördades i Berlin av reaktionära frikårister 1919.

Raattamaa, som också är arkitekt, fortsätter bearbeta sina outslitliga teman; spänningen mellan centrum och periferi, city och förstad, plan och byggenskap, ordning och oordning, konkret och abstrakt, ensamhet och gemenskap, kärlek och våld, språk och makt.

 

LÄS MER - Malte Persson om Raattama, den sorgsna revolutionären 

 

Lånar namn från Rosa Luxemburg

I "Dö andras död" möter vi tre människor, huvudpersoner i var sitt avsnitt: utredaren Anni, ekonomen Anti och arkitekten Affe, betydligt äldre än de andra. I Annis tonårsgäng hemma i Blackeberg, som spelar i band och leker anarkister, avspeglar namnen några kvinnor som, åtminstone tidvis, försökte rycka socialismen ur det totalitäras klor: Rosa (Luxemburg), Clara (Zetkin), Inessa (Armand) och Emma (Goldmann). Vännen Rosa dör också en ond bråd död, mördad av nazister, precis som sin namne.

Mullvaden-historien gör sig hela tiden påmind genom andras namn; inte minst 1930-talets trosvissa samhällsbyggare, med byggmästaren Olle Engqvist, arkitekten Sven Markelius och socionomen Alva Myrdal i spetsen. Kan kollektivhus rädda proletariatet? Gumman Alva går bokstavligen igen och frågar uppfordrande:

- Hur tänker ni om det moderna flickor? Vi måste ju alla hitta sammanhangen. Gång på gång.

Alvas fråga går som en refräng i romanen. Hon muttrar över "de liberala asätarna" som inte tar något ansvar för det allmänna. De jobbar inte, de bygger inte, bara profiterar. De vet minsann inget om "ångest och byggnadskonst"!

 

LÄS MER - Ulf Olsson: DJ Marattaas taktmix fungerar

 

Marx får en känga

Senare får till och med Marx en känga, för att han varit alltför upptagen med att beskriva produktionsförhållandena. Men sedan då? Hur hade han tänkt sig fortsättningen? Vad vet han om byggande? Planeringen borde dras ur ekonomins och juridikens käftar och fantasin åter komma till tals vid ritbordet.

Lars Raattamaa har förstås hört den elaka historien om vad som är skillnaden mellan konst och arkitektur. Svar: Man kan inte tvinga folk att bo i en dålig dikt. Han kontrar med att peka på likheterna, att både romanen och huset är lådor, med många rum: "Romanen är en låda och inte en berättelse om en hjälte."

Trots denna modernistiska brasklapp, och trots ett irriterande slopande av skiljetecken här och var, så är Raattamaas låda både läslig och begriplig - och gripande - inte minst i Antis kapitel, som skildrar en äktenskapskris med otrohet och jagförlust.

 

Antitesen till Lars Ahlin

"Dö andras död" är kanske antitesen till Lars Ahlins berömda roman från 1945: Min död är min. Det var där Ahlin storståtligt beskrev författarens uppgift, att vara "identificator och förbedjare", och visa att Guds nåd trots allt strålade mot alla, ända ner till botten, särskilt på botten.

 

LÄS MER - Malte Persson går i närkamp med Lars Ahlin 

 

Raattamaa prövar Ahlins tofflor ordentligt, han stryker till och med "Mikael" i författarnamnet, och blir bara "Lars". Därmed inte sagt att han delar andligt program med Ahlin, tvärtom låter han flera av sina gestalter gå under utan att nås av frälsningens hand. Men att bara leka Ahlin som en ironisk grimas vore nog Raattamaa främmande. Jag tycker att hans absoluta balans mellan sardoni och allvar är en av författarskapets stora värden. 

Han vill få läsaren att balansera med. Och i mina ögon vill han nog visa att Guds vägar är mer outgrundliga än Marx, att solidariteten är ett mirakel fullt i klass med nåden: "jag är kött av din kropps mjuka delar."

ROMAN

LARS RAATTAMAA

Dö andras död

Albert Bonniers förlag, 549 s.

Ulrika Knutson är kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Kvinnor på gränsen till genombrott - Grupporträtt av tidevarvets kvinnor".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!