Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Qaisar Mahmood:
Jakten på svenskheten

FANBÄRARE. Attributen är rätt, ska vi gå hem till dig nu?
Foto: Petra Jonsson

Qaisar Mahmood grenslar hojen och reser ut i Sverige för att kartlägga svenskheten.

Gunilla Brodrej följer med på en existentiell motorcykeltripp utan slutdestination.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Integration

QAISAR MAHMOOD | ­ Jakten på svenskheten | Natur & Kultur, 272 s.

Qaisar Mahmood, höjdare på Riks­arkivet, med föräldrar från Pakistan och 30 år i Sverige, beskriver hur det nästan är omöjligt att smälta in i det svenska samhället. Man blir insläppt i farstun, men inte i vardagsrummet.

Om man bryter mot normer får man bara en diffus känsla av att något är fel, men om man uppmanar de inblandade att säga vad det är, möter man förlägen förnekelse. Oskrivna relativa regler som ingen vill stå för. Mahmood beskriver det som att försöka ta sig in i ett rum med stängd glasdörr medan de som finns på insidan menar att glasdörren är ett resultat av den egna fantasin.

Om någon som varit här så länge och är så etablerad i samhället ändå beskriver det så, måste man förhålla sig ödmjukt.

Qaisar Mahmood.
Foto: Foto: Lorna Bartram
Som den vita värden bakom glasdörren tror jag det är så här: Du är välkommen in, vi är upplysta medmänniskor som gärna öppnar för dig, känn dig som hemma, vi är intresserade av din olikhet. Vi kan inte hjälpa om det kommer att kännas i luften om du därefter skär sockerkakan med matsked. Hur ska jag göra för att Qaisar Mahmood ska smälta in? Diskret ila fram med förskäraren?

Han börjar skriva i ett moln av frågetecken efter att ha spelat sällskapsspelet "Lingon, lådvin och kalsonger" där den som svarar rätt på flest antal frågor koras till svenne och förloraren till blatte. Frågorna är lika allmängiltiga som ett horoskop. Svaren stämmer in på vem som helst.


I en krystat uppdaterad version av Nils Holgerssons Sverigeresa grenslar Qaisar Mahmood sin motorcykel. I full skinnmundering uppsöker han ett antal platser för att leta rätt på svenskheten. Karlstad, Herräng, Österlen, Malmö, Siljansbygden och hembygdens Tensta.

Han finner heller ingen genuin svenskhet, bara besläktade föreställningar som svar på frågor om vad den skulle kunna vara. Däremot får han omedelbart syn på den universella skillnaden mellan stad och land. Hans egen identitet som akademiker från surdegssöder får skarpare kontur.


Den gemenskap han upplever där han kör ikapp med andra hojar och bilister överträffas inte av någon annan samhörighet. Mahmood går runt på en camping i Västervik, men kommer inte någon närmare än man gör med individerna i en djurpark. Jag tror inte att det har så mycket med hans pigment att göra som med hans metod. Författaren behåller en akademisk distans. Även om han slår sig ned vid köksbord är det mer på Fredrik Lindströms avstånd han iakttar än som Filip och Fredrik när de dyker rakt in i berättelsen om Sverige och svenskarna i den varmhjärtade dokun för Kanal 5 Får vi följa med? De gör sin slumpvisa resa utifrån en känsla av oförställd svenne-tillhörighet och ju mer udda livsöden de råkar på, desto mer bekväma är de. Visst är syftet ett annat, att få bra innehåll och göra bra tv, men med den metoden öppnar sig Sverige.

Genuin är däremot hans egen berättelse av känslan av utanförskap på en svensk camping som liten pojk. Familjen hade ett fyrmannatält, mamman bar traditionella pakistanska kläder och lagade curry och ris. De stack ut från flintastek- och mysbyxnormen, men detta verkade inte bekymra föräldrarna. De var nöjda med att få fortsätta sina liv, på lite lagom avstånd från det svenska samhället. Liksom många andra invandrare i första generationen. Men inte barnen. De skämdes, och där, som åsnan Ior mellan hötapparna, står Qaisar Mahmood och identitetskrisar och detta är också drivkraften bakom hans resa och själva bränslet som driver boken framåt.


Mahmood har sin hud- och hårfärg i bagage när han vill ha svar på frågan om svenskheten. Boken är i sig en bild av utanförskap. Under sin rapsodiska Eriksgata frågar han egentligen aldrig "Får jag följa med" och svenskarna får sällan möjlighet att svara "Ja, det får du gärna." De flesta möten är uppgjorda på förhand. Det mesta tankestoffet är hämtat från bokhyllor. Det finns någonting blygt i hela upplägget som kanske kommer sig av hans ingrodda känsla av utanförskap. Sverige är en fond mot vilken hans funderingar växer fram, en blurrig scenografi längs vägen. Han färdas på en karta, men han lyckas inte kartlägga det han föresatt sig.

Ändå lämnar mig Jakten på svenskheten ingen ro. Bäst är beskrivningarna av Mahmoods självupplevda intryck av Sverige, som exempelvis en anekdot från hans vardag. På ett jobbmöte blir hans eget förnamn fel uttalat, men han låter det passera för att smälta in. Men en välvillig kollega träder in och gör i hans plats ett stort nummer av felsägningen: "Vem är den där Kajsa du pratar om hela tiden?". Qaisar (uttalas Kesar) Mahmood lider med personen som uttalat hans namn fel och rodnar upp över öronen.

Jag blir också generad. Jag tänker på i fredags när jag var inbjuden att medverka P1-programmet Ring Kulturradion. Där sitter en panel med verbala, vittra kulturkritiker och svarar på lyssnarfrågor om kulturens värld. "Varför heter det flygel?" "Vad betyder postmodernism?" "Vem var Nalle Halldén?" Jag kommer dit smickrad av inbjudan, men med en känsla av lätt panik och hotande fallucka. Man kan ju när som helst ertappas som okunnig. För ovanlighetens skull lämnar teknikern mixerbordet strax före sändning och kommer in i studion och hälsar på alla runt bordet.

För ovanlighetens skull tycks han ha utländskt påbrå och presenterar sig med namn, Diyar. Med nerverna på frivarv och liksom lycklig över att synapserna över huvud taget gör en korrekt koppling frågar jag om det är Diyar som i Diyarbakir (Kurdistan, Turkiet) och när han svarar ja hakar jag snabbt på med en bakvänd hälsningsfras på - arabiska. Han låter den falla till golvet som en död fisk.


Min spontana känsla var att jag ville knyta ett band mellan honom och mig. Han är uppkallad efter staden där min mans familj bor. Jag ville kanske dessutom på ett omedvetet plan dra in honom i ett sammanhang där en person med utländsk bakgrund sällan är inbjuden. I stället verkade det som om jag framhävde mig själv. Dessutom markerade jag skillnaden mellan oss genom att svamla på arabiska som dessutom har rätt låg status just i Diyarbakir.

Min man möter den här sortens missriktad välvilja lite då och då. På hans jobb förmodar en kollega att han får jättemycket god mat hemma eftersom den personen kanske inte föreställer sig 1) att han lagar mat själv eller 2) att det är jag som är hans fru utan att det är någon av samma nationalitet som 3) serverar honom högar av vinbladsdolmar. Möjligen får man tag på någon sorts svenskhet i den kramiga men samtidigt aningslöst fördomsfulla inställningen.


Qaisar Mahmood hittar egentligen ingen annan svenskhet än folks framkrystade föreställningar om densamma vilka i sig liknar de töntiga frågorna i sagda sällskapsspel. Det traditionella midsommarfirandet vid Orsasjön i Dalarna myllrar av många långväga turister som vill få syn på samma sak som författaren.

Mahmood liknar svenskheten med en lök. Runt löken ligger ett antal lager med beteenden präglade från bonde-, bruks-, industri och det postindustriella samhället. Just nu läggs globaliseringens och invandringens lager till den nationella löken.

Nationalismen är en romantisk konstruktion från 1800-talet som fått nytt liv därför att det finns historielösa krafter som upplever invandring som ett hot och anser att det är viktigt att stärka nationen inifrån. Qaisar Mahmoods liknelse antyder att det skulle vara tomt längst inne. Det är en befriande tanke. I stället för att fylla definitionen av svensken med innehåll bör den, som han skriver, vara lika öppen som mc-identiteten. Har man ett svenskt pass, betalar skatt och underkastar sig svensk lag, är man svensk. Så vad firar vi i dag? Löken! Leve den! Låt oss grilla!