Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Psykologiska problem kan i de flesta fall botas

Jenny Jägerfeld.Foto: Raben & Sjögren
Mats Strandberg.Foto: HENRIC LINDSTEN / NORSTEDTS

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har placerat fiktiva karaktärer i terapisoffan.

Annina Rabe smittas av entusiasmen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det tar ett litet tag innan jag bestämmer mig för om ”Monster i terapi” är helcorny eller jättekul. En bok bestående av fiktiva utskrivna terapijournaler, där några av litteraturhistoriens mest kända monster har landat på en nutida psykologmottagning. Deras 1800-talsvärderingar ställs mot dagens. Och deras egna monstruösa egenheter får genom de grundliga terapisessionerna högst trovärdiga förklaringar. 

Att den milde och försynte Doktor Jekyll ibland förvandlas till den brutale Mr Hyde handlar naturligtvis om förträngda aggressioner och skam över sexuella drifter. Brygden som han tvångsmässigt dricker för att förvandlas till Hyde visar på en tydlig missbruksproblematik. 

En typisk sådan partner som man skulle försökt avråda sin kompis från att bli ihop med – för länge sen.

Och hur är det egentligen med Carmilla, vampyrkvinnan i Joseph Sheridan Le Fanus roman, och hennes älskarinna tillika blodsugaroffer Laura? Deras relation är destruktiv och Carmilla har klara psykopattendenser. Ett typiskt exempel på den sortens partner som man skulle ha försökt avråda sin kompis från att bli ihop med för länge sedan. 

Sedan har vi den undflyende Doktor Frankenstein och hans eländiga monsterskapelse, som han hyser ett oresonligt hat till. Är det bara obekräftad faderskärlek som gjort varelsen till det monster han är? 

Till detta lägger vi en bokskrivande psykolog, J, och hennes livsnjutande handledare P som hon kommunicerar med under sessionernas gång. Men när boken inleds är J spårlöst försvunnen och de efterlämnade anteckningarna hittas på hennes mottagning.

Det finns (nästan) inga monster, allt är en projektion av våra inre demoner.

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg genomför sin idé med en sådan entusiasm att det är omöjligt att inte smittas av den. Trots att påhittigheten ibland leder till lite väl studentikosa lustigheter. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk; de verkar ha haft så roligt! Dessutom är det en lärorik bok: lite som en kombinerad grundkurs i psykologi och 1800-talslitteratur, med en viss dos av samtidsdebatt. Just de samtidsorienterade inslagen känns dock ibland lite krystade – till exempel när dåtidens syn på kvinnor eller homosexualitet ska ställas mot vår egen. Bättre blir det när författarna koncentrerar sig på de mellanmänskliga relationerna.

Kort sagt. Det är en optimistisk bok. Psykologiska problem kan i de flesta fall botas, det finns (nästan) inga monster, allt är en projektion av våra inre demoner. Historierna slutar oftast bra, ibland direkt gulligt. 

Men tål verkligen monster hur mycket dagsljus som helst? Vad händer när man avdramatiserar dem? Jag hoppas att läsare av Jägerfelds och Strandbergs genomsympatiska bok också letar upp och läser de romaner som legat till grund för den. För hur mycket ondskan än kan förklaras måste en del av den få förbli dunkel, och ibland riktigt läskig.

 

Sakprosa

JENNY JÄGERFELD OCH MATS STRANDBERG

Monster i terapi

Norstedts, 290 s.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressen Kultur.

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”