Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Politiskt svartvitt men lyriskt vackert

Maria Silkeberg.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers Förlag
Nina Lekander.
Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN

”Revolution House” skildrar kärleken mellan en svart man och en vit kvinna. 

Nina Lekander berörs när hon läser Marie Silkebergs nya diktbok. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Marie Silkebergs ”Revolution House” är en blandbok: glest flödande lyrik växlas med tät korthuggen prosa, alltsammans kretsande kring en kärleksrelation mellan en vit kvinna och en svart man. Handlingen, om man nu kan tala om en sådan, suger in en i en blandspråklig story på ett suggestivt, smått duraskt sätt. Men så är också Marie Silkeberg en flitig läsare och översättare av Marguerite Duras. Nu korta meningar, långa linjer.

Foto: Albert Bonnier

Det skönjes även i ”Revolution House” ett släktskap med den storslagna, läskiga roadmovien ”Till Damaskus” som hon tillsammans med Ghayath Almadhoun gav ut 2014. Samt med ”Atlantis” 2017. Jag kommer också att tänka på Hjalmar Gullbergs ”Kärlek i tjugonde seklet” och García Marquez ”Kärlek i kolerans tid”. Kärleken lämnar oss inte i fred. Världen håller inte fred. Sprickorna syns. Kärleken läker och splittrar men reser runt jorden.

Diktjaget, den tydliga men ofta spretande honmänniskan med blek hud och dito ögon, vill så gärna möta den nigerianska mannen så full av färg och ilska. Rasismen förblir, kvinnan förstår kanske inte riktigt? Skriver hellre om den vackra mannens skulderblad än om de vitas eventuella (fläckfria?) skuld och (vankelmodiga?) vanmakt:

”En sorg jag inte känner. Inte kan känna. Inte ens av att berätta den. Att svara med sorg på skuld tänker jag och slutar. Nittio procent av männen i Nigeria har utnyttjats sexuellt av äldre kvinnor i sin barndom säger han. Ingen vill tala om det. Fast det är en orsak till så mycket. Har du? frågar jag. Det var inte därför säger han.”

Kropparna förstår varandra, inte alltid själarna.

Nej, därför och varför och varthän? Kärleksparet reser rastlöst och rätt bekymmersfritt mellan stora städer i framför allt USA. Det böljar inget hav som hos Duras, det skildras vägar och flygplan och taxibilar. Litterära och akademiska ambitioner som aldrig direkt uttrycks. Men det hypnotiska i kropparna, i framför allt manskroppen. Hud och doft att drunkna eller dränkas i.

Inte vet jag om detta kan vara en verklig känsla hos en svart person, men jag studsar över fraser som ”Jag lyssnade på Bach säger han. It’s so white. So elitist. Jag berättar för honom om Sara Lidman och Peter Nthite. I Sydafrika. Att de fängslades. Sen aldrig sågs mer. Immoral acts säger han.”

De berättar för varandra, det är fint och finurligt och stundom fasaväckande. Kropparna förstår varandra, inte alltid själarna. Oron ror texten framåt.

Det kan bli väl svartvitt, politiskt menar jag. Men lyriskt vackert: svartvita golv, svartvita pjäser i schack. Silkeberg slirar sig filmiskt fram i världens vimmel och våld. Här står hon och han med sina boplatser, ursprung, riktningar och resor på släp. Uppbrott och sammanträffanden. ”Trumptider” och kapitalism finns, men det är gudskelov inte grejen. Jag tackar för det diffusa, den erotiska tjockan, frånvaron av stenhårda ställningstaganden. Det förekommer ändå och tvivelsutan ljuv erotik: ”Sekunderna mellan skräck och lust. En lust allt starkare. Att omfatta omfamna. Uppsluka. Slukas. Jag fångar upp saliven innan den börjar rinna. Han vänder mig om. Kommer.”

Marie Silkeberg är också filmare. Hon skulle kunna göra något formidabelt av detta. Varvid vi nog fick slippa vissa grammatiska missar (de, dem, hjälpverb, infinitivmärken). Å andra sidan omfamnar jag gärna det skrivandets våld om Silkeberg här så ömsint tumlar omkring i.


POESI OCH PROSA

MARIE SILKEBERG

Revolution House

Albert Bonniers, 192 s. 


Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressen kultur. 




Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83771&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.