Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Polens agerande blir ett utdraget bråk utan svar

Salomon Schulman Foto: OLLE SPORRONG
Mose Apelblat. Foto: Weyler förlag
Björn Werner Foto: GP /KAMERAREPORTAGE / GP

Två barn till polska, judiska krigsflyktingar drabbar samman. Den ene från en ortodox uppväxt, den andre från en sekulär.

Björn Werner läser en brevväxling långt från den svenska offentlighetens mittfåra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Kan man kräva något av överlevarna av Förintelsen? Naturligtvis inte. Ändå gör vi det. Bedjande tittar vi mot Hédi Frid med blickar som säger: ”Minns! Berätta!”. Som om varje ytterligare minnesskärva från nazismens förintelseläger vore en universalkur mot vår egen tids pyrande antisemitism. Inte vårt ansvar – utan deras.

Inte heller går det att kräva något av barnen till de judar som fick en fristad i Sverige under andra världskriget. Men även det gör vi. Våra hyllningar av böcker som Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz viskar också: ”Känn! Förklara! Anklaga oss!”.

De blir till den andre, för egen maskin infogade i den roll majoritetssamhället vill se dem i.

På senare tid har en och annan svenskjudisk författare slitit sig ur den orimliga ordningen och utan att anpassa sig till omvärldens krav skrivit om livet som jude i efterkrigstidens Sverige. Samtalsboken "Käre Moyshe! Käre Shloyme! Brev i skuggan av döden" sällar sig till den skaran. 

 

LÄS MER – Här är Salomon Schulmans artiklar på Expressen kultur 

Ortodox och sekulär bakgrund drabbar samman

Författarna Mose Apelblat, frilansande skribent och f.d EU-tjänsteman och Salomon Schulman, kulturskribent och läkare för över bokens 300 sidor ett vitt, brett och framförallt judiskt samtal. De upprättar under den brevväxling som är bokens upplägg ett ocensurerat ”judiskt rum”.

För den som inte sedan tidigare är invigd i judisk kultur är valet av berättande omtumlande. Precis som Kenneth Hermele i "En shtetl i Stockholm" inte drog sig för att väva in jiddish och hebreiska i brödtexten i sin uppväxtskildring är denna bok skriven på egna villkor. 

Även om skribenterna är medvetna om att de blir beskådade av oss, läsarna, och anstränger sig för att ha en förklarande hållning är det ett initierat och dynamiskt samtal som förs mellan dessa två män på livets höst. Apelblats ortodoxa uppväxt och djupa förståelse för judisk religion och tradition ställs i kontrast till Schulmans trotsigt sekulära bakgrund och stora kärlek till jiddishkulturen.

Det gör boken en särskild spänst. De två, båda barn till polska judiska krigsflyktingar, har en klart åtskild attityd till det judiska. Rent praktiskt: Schulman äter fläskkött – Apelblat har aldrig ens smakat. Teologiskt: Schulman verkar trots ett helt liv som jude häpna när han får berättat för sig att även judisk tro inbegriper en idé om återuppståndelse. 

Bråkar om Polens agerande

Men gnistorna slår som starkast när det kommer till Polens agerande under Förintelsen. Huruvida de gamla landsmännen var kollaboratörer eller välmenande offer för omständigheterna blir ett utdraget bråk utan svar. Schulman lider sig med sin humoristiska skepsis genom sidorna. Apelblat fortsätter med torr optimism att tro och hoppas.

Brevväxlingen leder också uppfriskande långt från den svenska offentlighetens mittfåra. De diskuterar osminkat hur de ser på antisemiter (Schulman har fem gånger i sitt liv slagit ner just såna) – men också hur de ser på svenska judar (som man som flykting inte såg någon anledning att prata med ens i synagogan). 

Och säg det samtal där två parter så oförblommerat tillåts diskutera Israels för- och nackdelar utan att frågan om landets existens måste komma på tal.

Sorgligt nog är det i döden de finner varandra. De är båda – sina skilda läggningar och bakgrunder till trots – fastbundna i Förintelsen. Texten flackar över föräldrarnas oberättade berättelser och deras många mördade anhöriga. Någon förlösning finns inte och kommer aldrig att finnas.

I en passage frågar Schulman om Apelblat är säker på att hans föräldrar inte hade barn innan de fick honom. ”Om de försökte hemlighålla något för oss barn så lyckades de med det”, är allt han kan svara.

 

SAKPROSA

MOSE APELBLAT OCH SALOMON SCHULMAN 

Käre Moyshe! Kära Shloyme! Brev i skuggan av döden

Weyler, 307 s.

 

Björn Werner

Salomon Schulman är skribent på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten.