Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pojken satt tyst under bordet i tre månader

Anna Takanen.Foto: Fredrik Skogkvist.
Finska krigsbarn med namn- och adresslappar på Göteborgs Central juli 1944.Foto: Arkiv
Gunilla BrodrejFoto: OLLE SPORRONG

Regissören Anna Takanen har skrivit en bok om sin pappa som var finskt krigsbarn.

Gunilla Brodrej läser om en modig och målmedveten flicka som försöker lappa ihop en trasig familj.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det räcker med att titta på bilder av finska krigsbarn. Adresslappar i ett snöre om halsen, uppställda på led i främmande land. Stängda munnar. Under 1940-talet kom 70 000 krigsbarn till Sverige. Anna Takanens far Timo var bara fyra när han ensam skickades i väg till en svensk fosterfamilj i Halland. Dit kom han först efter flera månader på barnsjukhus i Stockholm där han behandlades för dubbelsidig lunginflammation. ”En evighet i barnet”, som Takanen skriver i debutromanen som också är hennes familjehistoria. 

Den första tiden i det nya hemmet satt han tyst under köksbordet i tre månader. Sedan kom han fram och pratade svenska. Timos liv blir aldrig helt igen. I Sverige är han inte svensk, i Finland inte finsk. 

Romanen ”Sörjen som blev” bygger på den rätt knappa information Anna Takanen har om sin krigsdrabbade släkt. Starkast är den finska mammans längtansfulla brev till den svenska fosterfamiljen. Levande är Takanens egna upplevelser. I skolan blir hon mobbad och kallad finne, så svensk hon är. Men Anna hämtar, som så många andra flickor, styrka och mod på hästryggen. Och målmedveten är hon i sin väg mot skådespeleriet. Takanen är i dag skådespelare och regissör och före detta teaterchef för Göteborgs stadsteater och Kulturhuset Stadsteatern där hon bland annat satt upp ”Fosterlandet” om sin fars öde, tillsammans med dramatikern Lucas Svensson, ett annat barn till ett krigsbarn. 

Formuleringsglädjen, eller snarare ansträngningen, går inte att ta miste på.

Takanen skriver med poetisk högtidlighet, som att hon vill brista ut i sång. Eller sätta upp en pjäs. Hon sätter scener, ringar in dem med ett slags bildtexter och går vidare. Formuleringsglädjen, eller snarare ansträngningen, går inte att ta miste på. För ibland blir beskrivningarna på gränsen till parodiska: ”Hon borrade in sin stora potatisnäsa i min örongång” kunde passa i en surrealistisk roman, men inte här. 

Här är sorgearbetet och språklösheten starka teman. Den ofrivilliga barnlösheten. Svårigheten att kommunicera med den finska släkten, och med pappa Timo som är ovillig att prata om känslor. Titeln, ”Sörjen som blev”, är en fras som blev felöversatt från ett samtal mellan Anna och hennes pappa, det skulle vara ”Sorgen som blev”. Det passar fint. 

Kampen för att komma till ett avslut är rörande. Ett barn som sätts på ett tåg för att aldrig nånsin komma riktigt hem igen. Ett krigstrauma som ärvs genom generationer och en dotter som försöker lappa ihop allt vid sin fars dödsbädd. 

Roman

Anna Takanen

Sörjen som blev

Albert Bonniers förlag, 276 s.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Hon åkte tillbaka till sin värmländska hemby och samlade in röster:

I tv-spelaren ovan visas ett samtal från Bokmässan i Göteborg där författaren och Expressen-medarbetaren Marit Kapla berättar om sin intervjubok ”Osebol” dit hon återvände för att samla in röster. Moderator: Gunilla Brodrej.