Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Poesins grovjobbare får döden att sjunga

Anna Hallberg.Foto: Caroline Andersson / Bonniers
Foto: Bonniers
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Livets ändlighet och språket oändlighet möts i Anna Hallbergs poesi.

Ulf Olsson läser dikter som fattar tag om döden med ordets gripreflex.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det prosaiska, både i meningen det vardagliga och som stil, invaderar Anna Hallbergs nya diktsamling ”Under tiden”: ”mjölk, kaffe, cigaretter, knäckebröd”. Titeln? Dikterna utspelar sig i ett ”medan”, men de tecknar också en tillvaro nedanför tiden. Och där finns en rörelse: man vandrar i väg med sin inköpslista, men vart man vandrar, går man mot döden. Och som Hallberg skrev i DN förra året: ”Det är tur att poeter är vana vid krishantering och dödsångest.”

Hallberg rotar, med viss våldsamhet, runt i ”jag-bunkern”. Men det vardagliga är hotat, jag-bunkern är ”ett soprum”. Och tätnande omkring den skrivande: ”död död död”

”Under tiden” fördelas på tre avdelningar. Den första, kallad ”Rum”, påminner läsaren om vem Hallberg är som poet: texten är konkret, vardaglig, men sönderskuren, orden måste pressas för att fås att betyda något, det handlar, skriver Hallberg, om ”konstnärligt grovjobb”

Den talar till någon som gått bort

Rummet är på en och samma gång hemmets rum, och texten som rum. Och orden kastas fram och tillbaka, prövas och plågas. Den andra avdelningen, kallad ”Punkt”, handlar om att sätta punkt för livet: ”Människor dör här. Igen och igen. De dör här.” Texten är nedstämd, förtvivlad, men emellanåt också alldeles lugn och stilla. Den talar till någon som gått bort, tonfallet kan bli alldeles enkelt: ”sen du dog går dagarna långsammare / det är nåt med tiden som inte fungerar”. 

Hallberg bygger genom ”Under tiden” en dikt som sakta växer i känslodjup, genom sitt omhändertagande av orden, av deras ljud och innebörder. 

Den tredje avdelningen, kallad ”Streck”, är en underbar, magisk berättelse om en åldrad kvinna som vandrar, också ner i barndomen, till ”gripreflexens första”. Texten blir oerhört visuell, läsning blir bildseende, och man följer andlöst hur denna Linneas kropp rör sig av egen kraft, hur hon ”åldras lättare för varje steg”, hon går ut i vattnet, blir ”svartblå”, himmel och hav flyter samman – och hela tiden hör jag psalmen sjunga ur texten: ”Jag går mot döden, var jag går”.

Trivialt, prosaiskt – och alldeles sant.

I Johan Olof Wallins version av psalmen går jag, självklart, till himlen. Inte så hos Anna Hallberg: hennes kvinna ser sina fingrar som ett ”lingonris”, och där sitter en hare: ”Hon vet inte varför den är där.” Trivialt, prosaiskt – och alldeles sant. 

”Under tiden” diskuterar med sig själv: berättelser kan vara sanna ”från en punkt” – ”inga berättelser är sanna”. Men berättelsers sanning beror av hur de berättas, mer än av vad som sägs: Anna Hallbergs sätt att poetiskt ladda det prosaiska övertygar mig om att det fortfarande finns sätt att berätta, oprövade och därför möjliga sanningsbärare.

 

LYRIK

ANNA HALLBERG

Under tiden

Albert Bonniers förlag, 240 s. 

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Paradoxografi. Strindbergs sena verk”.