Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Poesiflummigt porträtt av framstjärten Göteborg

Foto: Carla Orrego Veliz
Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN

Poeten Elise Ingvarssons nya roman är på sätt och vis en berättelse om Göteborg.

Nina Lekander vänjer sig vid det irriterande virrvarret i ”De näst största städerna”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Okej då. Elise Ingvarsson är ju poet, så det är blir till att vänja sig vid ett visst virrvarr i boken ”De näst största städerna”. Ojämn högermarginal (ibland), uppoppande versaler (då och då) som i ”min sovande Pojke” eller ”Tyngden av den Lille”. Med flera mer eller mindre nöjsamma trick.

Ett barn är fött och given oskuldsnamnet Innocent. Mamma jagberättaren i ”JOKEBORG” eller ännu värre ”S-P-L-I-T-T-R-I-N-G-B-O-R-G” (ni vet den där framstjärten eller ”denna osläckta sjukdomshärd” som Claes Britton en gång skrev).

Ja, vi får ett rätt skönt poesiflummigt porträtt av Göteborg. Innefattande denna nyblivna, ensamma mamma – Ms E Nervous – och hennes gossebarn. Hon är ganska ensam i staden med strider och strömavbrott. Barnafadern K. är försvunnen. K:s kamerunska ”Mami” finns kvar i svärdotterns lägenhet. En butter och deppig gammal dam som emellertid utför rudimentärt omsorgsarbete.

Fröken Nervös försöker sjunga sig och sonen fri. Det är inte så värst muntert, men ändå ganska roligt. Att läsa och promenera med barnvagnen genom snöslasket. Och den nyblivna morsan har som väl är ”en bästa vän i hela världen” vid namn Mirri. Som frågar hur den nyförlösta mår och får svaret ”Har aldrig känt mig lugnare. Eller mer orolig.” Igenkänning självklar.

Men vart har pappa K. tagit vägen? Han som också är från en andra stad, Douala i det postkoloniala Kamerun. Douala är enligt Wikipedia ändå den största staden i landet och dess ekonomiska huvudstad. Den offentliga huvudstaden är Jaunde.

Det oskyldiga barnet är alltså inte vitt. Ett problem för somliga: ”Släkten är värst, värsta grejen. Och ibland förbinds i ett Träd två Världs-Delar, det blir en Mixad, kanske kluven Rot?” Samt: ”Ett Konstigt gäng: en vit Tjej med sin mixade Baby, en mixad Tjej som var hennes bästa vän, en svart Kvinna, hennes svärmor.” (Fråga mig inte om det kursiva. Heller.)

Kort sagt är ”De näst största städerna” en mixad och maxad liten bok. En delvis sprittande sorgesång som ibland lutar sig mot James Baldwin och dennes Vivaldo i romanen ”Another country” om ”interrasial kärlek”. Den är sorglig, spännande, suggestiv. Några gånger irriterande. Men inte övertydlig. Okej!


ROMAN

ELISE INGVARSSON

De näst största städerna

Norstedts, 154 s.


Nina Lekander är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.