Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pirinens järnrörsklassiker är elak och oförskämd

Joakim Pirinen. Foto: ANDERS JOHANSSON
”Socker-Conny”.
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Joakim Pirinens epokgörande ”Socker-Conny” har fortfarande sprängkraft.

Nina Lekander läser en jubileumsutgåva som bjuder på många överraskningar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För oss som var med för 35 år sedan är nyutgivningen av ”Socker-Conny” en fet nostalgitripp. Men den kan slås i skallen på såväl finbarberade färskingar i innerstäderna, drifters i orten som flytande existenser på landsbygden. Som en festlig historielektion, en epokgörande konstnärlig insats, en brutalt uppdaterad Karlsson på taket samt en hint om serietecknarpionjären OA (Oskar Andersson, 1877–1906). Joakim Pirinens ”stora förebild”, vid sidan av bland andra Öyvind Fahlström och Olle Baertling.

Så hör upp. Det var inte SD som först slog världen med häpnad medelst järnrör. Utan Socker-Conny 1985, som öppnade den för det svenska serieteckningsundret med hjälp av förläggaren och förlösaren Rolf Claesson. Både han och Pirinen har efterordskommenterat jubileumsutgåvan (försedd med några sidor extramaterial och innerpärmar som hälsar till Hergé).

Tragikomisk antihjälte

Men är detta verkligen den satir som ”Socker-Conny” ofta har betecknats som? Kanske snarare parodi med absurdistiska, surrealistiska och metalitterära inslag. Sida efter sida svajar den konstnärliga marken. Och om någon liten ledsnad uppstår när vår tragikomiska antihjälte gång på gång är elak och oförskämd finns det på varenda sida detaljer att upptäcka, undra över och associera till. Somligt förklarar JP i efterordet.

Aha, det var förutom Gunnar Lundkvists Klas Katt, en Eva Lindström-figur och något av Lars Andreasson som prydde väggen hemma hos Conny. Och javisst, efter att Conny har bråkat sig in på ett karikerat Café Opera är interiören ju Röda rummets (aka Berns)!

Visst, detta är en Stockholmsskildring förankrad i sin tid. Men nog har Conny en hel del att säga både landsbygdsexistenser och ortsbor. Från hur Slussen fortfarande borde se ut, över livsstilar, konsumtion och boendesituation – att den skuldsatta Conny har en lägenhet i innerstan! – till den rasism hos huvudpersonen som Pirinen säger sig numera förbluffas av.

LÄS MER – Amanda Svensson om Joakim Pirinens ”Den röda drömmen” 

Men i dagens ljus känns den nästan oskyldig: ”Tjing tjong styrstång!” och ”Chip Chop Chinaman” säger han till servitören på kinarestaurangen. Till killarna med brytning som jobbar i det stinkande avloppet under tunnelbanan säger han ”nåt ska ni väl göra för era socialbidrag”.

Konsulteufemismer 

Apropå bidrag och pengajakt – även unga läsare lär fnissa åt myndighets- och konsultseufemismer när det gäller så kallade skitjobb. Som när Socker-Conny får påhugg vid ”Högsommarglädjens långvårdssjukhus” där han förstås ljuger, fuskar och förstör så våldsamt som möjligt. Äter upp maten för Fru Furunkel, som kvider efter ett bäcken, och sedan tar en sängkantscigg med repliken ”Ja, man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken!”. Språket, inte ens slangen, lär knappast vålla problem för de yngre. Ej heller bajs- och könsskämten, inkluderat också i det ett dumpedagogiskt barn-tv-program skildrat i stiliserad, kubistinspirerad stil.

Kunskap i konsthistoria behövs dock inte för att uppskatta stilbyten och avancerad tuschteknik. Connys skapare må följa ett tydligt dramaturgiskt spår, men bjuder på många överraskningar och benevolenta snedtripper på vägen.

SERIEALBUM

JOAKIM PIRINEN

Socker-Conny

Kartago, 104 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!