Pianistens ABC-bok är som en svamppromenad

RECENSION. ”Pianistens ABC – En läsebok för pianoälskare” är en något förbryllande titel. Handlar det om pianistisk pedagogik, som att greja Chopins fruktade tersetyd? Tipsas om en mera okänd och exklusiv repertoar i behov av att upptäckas? Får vi lära oss instrumentets utveckling, från klavikordet via cembalon och hammarklaveret till den maxade Bösendorfer som en genomsnittlig hemmapianist varken har utrymme för eller råd med? Skall vi få en genomgång av pianomusikens historia där de stora virtuoserna passerar revy med flaggan i topp? 

Formen är som titeln anger ett klassiskt ABC som börjar med Ackord och slutar med Övning. Däremellan finns standardrubriker som Oktaver (men tro inte att ni lär er något), Schubert (en av tio tonsättare som bestås med en egen presentation) och Verk och person (vad det nu kan betyda). Där finns litet av allt men tyvärr för mycket av ingenting. 

Alfred Brendel, nu 90 år fyllda och en av sin pianistgenerations legendarer skrev detta pianistiska ABC för tio år sedan, ett bokslut i form av små anteckningar och aforismer som kan entusiasmera med sin träffsäkerhet med också irritera med sin ovilja att utveckla antydda resonemang. Man måste vara ordentligt insatt i pianospelets mysterier för att under rubriken Drill begripa skillnaden mellan ängla- och djävulsdrillar. Eller vad som är Kärlekens sällsynta nr 16 av 17 möjliga. Där går jag också bet. Däremot betyder skillnaden mellan originalets tyska och Mikael Müllers utmärkta svenska översättning ingenting; Tiefe under T hamnar alltså som Djup under D, men utan att något synbart sammanhang gått förlorat.

När jag sedan, utan att nästan aldrig hittat vad det än må vara jag sökt efter, till sist bestämmer mig för att snabbläsa boken från första sidan (8) till den sista (85) är det ändå som om dimmorna plötsligt skingrades. Då blir det som en svamp- och bärpromenad frampå sensommaren, där man inte hittar de dignande kantarellernas lund eller det outtömliga blåbärsgömsle man letat efter. I stället har man efter en ganska lång vandring kanske stiftat bekantskap med många andra spridda svamp- och bärarter vilkas existens man mycket väl känt till men av oklara skäl ignorerat. Beethovens fjärde pianokonsert (G-dur-konserten) kommer vi kanske att höra med andra öron, sedan Brendel pekat på de tre små episoder i första satsen som bara dyker upp en gång var för att senare försvinna. 

Pianotonen är dödsdömd från det ögonblick den slagits an.

Egentligen är ju pianot ett eländigt instrument som inte kan förläna en ton någon livslängd på egen hand. Fiol, flöjt, koloratursopran, alla kan de variera tonen så länge luften räcker. Men pianotonen är dödsdömd från det ögonblick den slagits an – inte ens Chopin och Rachmaninov kan lura i oss att pianot sjunger. Inte Brendel heller, fast han gör sitt bästa under rubriken Cantabile. Påven Pius IX ville i egenskap av Franz Liszts biktfar hellre höra hans synder spelas än rabblas upp. Och ABC-bokens alla iakttagelser och visdomar till trots föredrar jag nog att Alfred Brendel spelar Liszts synder så de hörs.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.