Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Philip Roth tillhörde den sista stora generationen

Philip Roth 2008. Foto: RICHARD DREW / AP TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Med Philip Roth går ännu ett namn ur den stora amerikanska 1930-talsgenerationen ur tiden.

Victor Malm tecknar ett porträtt av en författare som med lätthet tog sig an det moderna USA:s smärtpunkter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM | PHILIP ROTH 1933-2018.

Philip Roth dog i går, 85 år gammal. 

Det var några år sedan jag tänkte på honom ordentligt sist. Han dök förvisso alltid upp i Nobelprisspekulationerna, tillsammans med de andra stora namnen ur hans så märkligt gyllene generation – Joyce Carol Oates, Don DeLillo, Thomas Pynchon, Cormac McCarthy – men jag tog det aldrig på något större allvar. ”Welcome to the world of universal entertainment”, lär han ha sagt till Vaclav Havel, författare och dåvarande Tjeckoslovakiens president, när Muren föll.  Och jag räknade honom, pretentiöst nog, alltid till just den världen.

Ändå var han länge, ja, i åldern mellan 20 och 25, en av författarna som jag oftast och helst läste, vilket ger en vink om att de där pretentionerna man kånkar på riskerar att dunkla omdömet, göra en till en sämre läsare. Det var lättheten – och den till synes omedvetna och dåligt dolda misogynin – som jag värjde mig mot och jag närde fortfarande ett slags tro på att litteraturen som betyder något av nödvändighet inte är underhållande. Den skulle stryka mothårs, kräva arbete.

Men Roth har alltid, och kanske framför allt i de storartade böckerna (”Amerikansk pastoral”; ”Gift med en kommunist”; ”Skamfläcken”; ”Konspirationen mot Amerika”) som 2016 samlades i det bibeltjocka bandet ”Amerika”, visat att det där är en falsk motsättning. 

Från Vietnam till Clinton

Han tecknar i denna kvartett USA:s moderna historia, från efterkrigstidens kommunistskräck via Vietnamkriget till Clintontiden genom att fåtal livsöden, och ger i ”Konspirationen mot Amerika” en kontrasterande, kontrafaktisk vision, där en antisemit blir president och nationen tar en annan, ännu mörkare väg genom tiden. Inte en sida är tråkig, inte ett ord fel.

Och Roth skrev denna mastodontiska reflektion av det amerikanska med ett virtuost hantverkskunnande som, är jag rädd ibland, håller på att gå förlorat. Som han påpekade i en sen intervju med SvD ligger makten i varje samhälle hos dem som bestämmer över fantasin. Och den segrande fantasin är inte längre litteraturen:

”Särskilt de unga lever i enlighet med de trossatser som tänkts ut för deras räkning av de människor som tänker som allra minst i samhället, och av de företag som är minst hämmade av oskyldiga målsättningar.”

Ja, ibland är jag rädd för att han tillhörde den sista stora generationen som ägde förmågan att säga något sant och bestående om världen och samhället de levde i, ja, som inte hade växt upp på reklamens och populärkulturens meningslösa, näringsfattiga kost och så sabbat sina litterära anlag. Det är en stor författare som har gått ur tiden.

Fick aldrig Nobelpriset

Nobelpriset har inte med sådant att göra. Även om det tog på honom att inte tilldelas det. Vid ett tillfälle undrade han om utfallet hade blivit ett annat om han hade döpt storverket ”Portnoys besvär” till ”The Orgasm Under Rapacious Capitalism” i stället. Kanske, föreslog han hånande, behövde en viss akademi skrivas på näsan. 

För min del var det dock egentligen aldrig det breda, samhällsreflekterande draget som lockade, utan den existentiella biten, som framför allt gestaltades genom det osympatiska alter egot Nathan Zuckerman, och frågan som han i de många böckerna brottas med: Vad som kommer först – livet eller litteraturen? Ska man ägna sina dagar åt sitta vid ett skrivbord, vända blad och meningar, eller gå ut och genomleva den oskrivna verkligheten?

Frågor jag ofta ställer mig. Frågor, tror jag, som många i det här litteraturgebitet ofta ställer sig. Roths romaner gav aldrig något entydigt svar, de låg kvar i den smärtsamma osäkerhetens mellanläge, men en gång sa han någonting som jag ofta behöver påminna mig om:

"Art is life too, you know. Solitude is life, meditation is life, pretending is life, supposition is life, contemplation is life, language is life."

 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Victor Malm här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!