Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Penisfäktande maskar och fler sexfynd från förr

Jonathan Lindström är författare och arkeolog.
Foto: Hugo Thambert / Norstedts
Isobel Hadley-Kamptz.
Foto: OLLE SPORRONG

Penisdyrkan och vaginagrottor är bara några av huvudpunkterna i Jonathan Lindströms historik över sexualiteten.

Isobel Hadley-Kamptz störs dock av den progressiva och pedagogiska moralen i framställningen.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag läser populärvetenskap vill jag att den ska vara kunnig, rolig och gärna ha orden ”stenålderns penisdyrkan” redan i baksidestexten. Tyvärr lever Jonathan Lindströms ”Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år” bara upp till två av de kraven. 

Kanske är jag elak nu. Lindström framstår förvisso som utmärkt kompetent inom det arkeologiska, som också är hans huvudområde. Men den här boken vill vara mer än så, den vill berätta om hela den mänskliga sexualitetens historia, med irrfärder till såväl rymden och andra organismer som till modern metoodebatt, och för det räcker han tyvärr inte riktigt till. 

Låt mig dock börja med det roliga. För det är roligt både när Lindström skriver om plattmaskar som penisfäktar för att få bli den part som penetrerar (plattmaskar är hermafroditer och har alltså både penis och möjligheten att bära de befruktade ägg som ska bli nya plattmaskbebisar inne i sig) och när han skriver att han valt att bildsätta med ett heterosexuellt bonobo-samlag snarare än ett samkönat för att han gärna vill få boken utgiven i Polen. 

Verkligt intressant blir det när han kommer till sex i bronsåldersfynd, och här märker man också att författaren bottnar. Uppgiften att 43 procent av alla människofigurer från bronsåldern som hittats i Bohuslän har erigerad penis är tankeväckande, liksom teorin att de många skånska flintyxor som hittats i mossar och på gravplatser runtom i Sverige offrats som del i fruktbarhetsriter. Lindström lägger fram att den ljusa flintan kan ha setts som himmelsgudens sperma som trängt in i jordgudinnan och att flintan i sig därför haft en särskild innebörd. Teorin får viss tyngd av de uttalat snopp- och snippformade flintyxor från så lång tid som 7000- till 3000-talet f Kr som hittats. 

Så fort Lindström lämnar arkeologin blir dock både tilltalet och kunskapsdjupet mer tveksamt.

Fascinerande är också Lindströms tankar om att både de grottor i södra Europa där så många förhistoriska målningar upphittats och skandinaviska gånggrifter, underjordiska begravningskammare, kan ses som jordgudinnans vaginor och livmödrar. Sveriges största gånggrift i Karleby är 13 meter lång och om man föreställer sig att moder jord hade ungefär samma proportion mellan kropp och vagina som en vanlig kvinna så skulle det ge henne en kroppslängd på så där 200 meter. Lindström jämför med Niki de St Phalles monumentalverk ”Hon. En katedral” som gjorde global skandal när den visades på Moderna museet på 1960-talet. Hon var dock bara 23 meter, rätt blygsamt bredvid de 4000 år äldre förlagorna.

Så fort Lindström lämnar arkeologin blir dock både tilltalet och kunskapsdjupet mer tveksamt. Att han tror att turs är ett egennamn snarare än ett ord för jätte må vara hänt. Men han hävdar också att vikingakvinnor inte alls var friare och mer självständiga än kvinnor annorstädes utan annat belägg än förekomsten av nordisk polygyni. Att de legalt hade rätt att äga, begära skilsmässa, ärva och bedriva egen verksamhet, något som var ljusår från kvinnors ställning i andra delar av världen, tar han inte ens upp. Vid undersökningar av bland annat tandmissbildningar på skelett från den här tiden har man också kunnat se att kvinnor och män i Norden levde under betydligt mer lika materiella omständigheter än på andra håll. 

Givetvis var de dock inte jämställda i modern mening. Hans märkliga tes om det oerhörda förtryck som måste ha följt med månggiftet hänger därför ihop med hans ständiga tendens att moralisera över dåtidens människor både utifrån allmänt moderna värderingar och utifrån vad man bara kan betrakta som hans egna åsikter om vad som utgör ”naturligt” sex (och ja, han använder det begreppet). Fint och naturligt sex är samtyckt, kärleksfullt, monogamt och sker öga mot öga, låter han oss veta, och alla beskrivningar av andra varianter föregås av författarens utrop om att nu ska han berätta om det allra ”hemskaste”, ”sorgligaste” eller ”eländigaste”. 

Den indiska dödsgudinnan Kali är för övrigt samma person som kärleks- och fertilitetsgudinnan Parvati

Jag håller givetvis med om att säg Ibu Fadlans berättelse från en sveahövdings begravning vid Volga är fruktansvärd, men en bra författare behöver inte rista in det på läsarnas näsor. De flesta av oss får nog den uppfattningen helt självmant vid beskrivningar av förruttnande hövdingalik, gruppvåldtäkter och ritualmord. Vi vet inte hur mycket av Fadlans beskrivning som är sann och hur mycket som är skräckexotisering, men även om bara delar är sanna var ceremonin ändå häpnadsväckande brutal. 

Lindström ser det dock som viktigt att också påpeka att sådant som historiens exempel på sex utan kärlek är ”tomt och ledsamt”. Det anknyter till en annan av hans märkligheter, nämligen tron att historiens jord-, kärleks- och fruktbarhetsgudinnor skulle vara ”goda”. 

Tvärtom var det vanligt med gudinnor som kombinerade kärlek och krig, fruktbarhet och död, det gäller både fornnordiska Freja och liknande gudinnor från andra håll som Ishtar, Astarte och Afrodite. Den indiska dödsgudinnan Kali är för övrigt samma person som kärleks- och fertilitetsgudinnan Parvati. Kärlek, sex, födelse och död hänger ihop, det var glasklart för dåtidens människor. Lindström må slå sig för bröstet som progressiv man, men den moderna rentvättningen av dessa gudinnor till ofarliga men sexiga ljusgestalter är antifeminism om något. 


SAKPORSA

JONATHAN LINDSTRÖM

Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år

Norstedts, 342 s.


Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.  



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.