Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pedagogiskt om svensk mångfald utan enfald

Dan Korn. Foto: JONAS HEIMAN / TIMBRO
Nina Lekander. Foto: FOTO GUNNAR SEIJBOLD

I en ny bok vill Dan Korn öppna för ett bejakande av det svenska kulturarvet som en grundförutsättning för verklig mångfald.

Nina Lekander läser en välskriven och nyanserad plädering för en inkluderande majoritetskultur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA | RECENSION. För att vara en bok som handlar om ”vi och dom” är det lite lustigt att Dan Korn inte riktigt kan skilja på "de" och ”dem”. Annars är ”Kalle Anka på kräftskiva” vansinnigt intressant, välskriven och pedagogisk. Även de texter jag redan har läst i andra medier, från Axess och Smedjan till Expressen och Dagens Nyheter, är roliga att läsa igen.

Korns bildning är både bred och djup, och den enda gång jag något lite kroknar är när denne folklivsforskare syr ihop en mängd historiska rön om norska och svenska folkdräkter.

Övergripande är författarens ärende att få oss att inse att det svenska kulturarvet – fysiskt som immateriellt, inklusive svenska/europeiska/västerländska värderingar – är värt att såväl värna som förmedla till inte minst nyanlända.

Att svenskar har anledning att vara hyfsat stolta över historien och bör låta bli att kulturrelativisera allt så till den milda grad att vi rullar oss i tjära och fjädrar fyllda av skam – över låt oss säga Sveriges ringa roll i den globala slavhandeln.

 

LÄS MER: Lars Trägårdh om det svenska samhällskontraktet

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin

Dan Korn desarmerar Esaias Tegnérs fras ”blott barbariet var en gång fosterländskt” – använt av bland andra Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Indirekt av Ingrid Lomfors, intendent vid myndigheten Forum för levande historia, som 2015 förklarade att det inte finns någon inhemsk svensk kultur ”sedan urminnes tider”. Han balanserar skickligt mellan den mer eller mindre rasistiska ”storsvenskhet” som vill bekämpa eller avvisa främlingar och de antirasistiska röster som förringar det svenska kulturella och politiska arvet till förmån för en ogenomtänkt multikulturalism.

Korn hävdar ”att mångkulturalismen är det mångkulturella samhällets värsta fiende. Just därför att samhället är mångkulturellt måste vi ha något som förenar.” Han knyter där an till den ”Leitkultur” eller europeiska kärnkultur som i Tyskland förespråkades av den syriskfödde Bassam Tibi 1998. Ett samhällskontrakt med centrala värden som demokrati, upplysning, sekularism, mänskliga rättigheter och rättssamhälle.

Sedan dess har debatten gått i vågor: Tibi anklagades för att förespråka ”monokulturalism” med påtvingad assimilering, men förklarade att han var ute efter en bättre integrering av invandrare med utrymme för pluralism och tolerans.

 

LÄS MER: Jonas Gardell – "Vad är egentligen så svenskt med svenska värderingar?"

Parallellsamhällen

Korn nämner inte Tysklands senaste Leitkultur-debatt från så sent som i våras, då inrikesministern Thomas de Maizière listade tio punkter i ett slags guide för att leva tillsammans i landet. Inte minst omdiskuterad blev denna fras: ”Vi säger vad vi heter. Vi tar i hand. Vid demonstrationer har vi maskeringsförbud.” Och slutligen, ”Vi visar ansiktet. Vi bär [egentligen ”är”, ”sind”] inte burka.”

I ”Kalle Anka på kräftskiva” talas ej om maskeringsförbud, men väl för en inkluderande majoritetskultur som blandar gammalt och nytt, ursvenskt och mångkulturellt. Och påpekas att det traditionellt är minoritetskulturer som är exkluderande; i värsta fall våldsamt inom klanstyrda parallellsamhällen eller så kallade no go-zoner.

Händelserna på nyårsaftonen 2015 i Köln nämns också, liksom liknande gruppvisa sextrakasserier i Sverige som sägs ha varit utförda av framför allt ensamkommande pojkar och män från Nordafrika och/eller Mellanöstern. Övergrepp som har ansetts tveksamt hanterade av polis och press i syfte att inte gynna AfD eller SD. Det finns i Sverige ingen ”Lügenpresse” utan en ”Schweigenpresse” – en tigande press – menar Korn.

 

Meningsfulla jobb för nyanlända

En mer personlig fråga är om jag inte genast borde läsa om denna bok som lär mig så mycket nytt om diverse tänkare: Kant, Hegel, Rousseau, Nietzsche och Herder för att bara nämna några. En annan reflektion är hur vi/jag sett en stor flod av försvar för någon sorts svenskhet, vad det nu är. Inte så mycket av politiker, men av intellektuella: Johan Lundberg, Ola Wong, Lars Anders Johansson. De flesta ledande feminister tycks däremot ha grävt ner sig i andra frågor och attityder typ ”Välkommen whatever!”. Rätta mig om jag har fel.

Då och då deppar jag ihop och börjar tänka på Yeats rader ”Things fall apart; the centre cannot hold”. Men sen piggnar jag till inför Korns förslag på meningsfulla jobb för nyanlända: som kulturarvsvård i form av sådant som slåtter med lie och räfsa. Det skulle dels göra nytta för biologisk och kulturhistorisk mångfald, dels kunna knyta utförarna närmare sitt nya land och dess förflutna. Det lär väl inte räcka, men ändå. Vackert och vajert (kulturhistoriskt uttryck)! 

I samband med skrivandet av denna text läser jag ”The dying art of disagreement” av den amerikanska journalisten Bret Stephens i New York Times (24/9). Han berättar där om den identitetspolitik från både vänster och höger som spritt sig i USA, och om ”trygga rum” som har förvandlats från rum för tanke och diskussion till rum fria från detsamma.

”Kalle Anka på kräftskiva” ger oss flera nycklar för att låsa upp dörrarna till sistnämnda rum och därmed ge oss en chans till en civiliserad debatt. Med Korns ord:

”Alla människor gör skillnad på ’vi’ och ’dom’, men identifikationen av ett ’vi’ behöver inte alls automatiskt innebära en fiendskap till ’dom’.”

 

Nina Lekander är författare och kritiker på Expressens kultursida.

 

SAKPROSA

DAN KORN

Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur

Timbro, 476 s.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!