Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Punkdrottningen har blivit lite gumgubbig

Patti Smith.Foto: STEPHEN SEBRING / BROMBERGS
Foto: BROMBERGS
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Patti Smith lyckas med konststycket att vara både punkikon och bildningsivrare. 

Nina Lekander finner en memoar som blandar det banala med humor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tack vare en bättre briefad kompis såg jag Patti Smith på Konserthuset i Stockholm 1976. Han dyrkade henne redan. Själv tyckte jag att hon verkade något ouppfostrad. Tvivelsutan ball som fan, men så liksom oleende. Visserligen var jag feminist och läsare av Kvinnobulletinen, men ska tjejer ändå inte vara en smula, tja, gulliga?

Fast det var så klart ilsket bra, och Smith blev en feministisk ikon för många av oss. Även om hon hellre har kallat sig humanist – men what the fuck? Springsteen-låten ”Because the night” och raderna ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” från albumet ”Gloria” förblir levande.

Nu 43 år senare, med den tredje delen av en så kallad memoarsvit – ”Apans år” – framstår hennes persona som höjden av bildning, blygsamhet, belevenhet och avhållsamhet.

Nog blir även läsaren en aning yr i bollen.

Ingen synd, noll ilska, ingen kropp, blott sorg och syner. Tidens flykt. Familj och vänners sjukdom och bortgångar. The center cannot hold. Den snart 70-åriga damen i svart reser hit och dit och fram och åter över världen år 2016 och pepprar oss fulla med lärda referenser och kända namn:

Vergilius, Roberto Bolaño, Marcus Aurelius, Yeats, Artaud, Pessoa, Edward Hopper, Ginsburg … och förstås Baudelaire. Att inte tala om Lewis Carroll och hans ”Alice i Underlandet”. Redan i inledningen, när berättarjaget flummar loss i Santa Cruz och kommunicerar med motellskylten ”Dream Inn” känner hon sig som Alice ”när hon frågades ut av den vattenpipsrökande larven”. Shit, tänker jag, att jag inte minns den. Men okej, söker efter Tenniels bilder och kommer ändå ihåg en liten smula. Söker förgäves efter mitt eget vilsekomna ex med Tove Jansson-illustrationer.

Vad ”Apans år” handlar om, egentligen? Tja, den flaxande oro som Smith försöker bearbeta, hennes döda eller döende. Världens konstans och undergång. Sorg: musikproducenten Sandy Pearlman som avlider under året, Sam Shepard som blir allt sjukare. Smith skriver att kosmos drar henne åt flera håll samtidigt. Och nog blir även läsaren en aning yr i bollen.

Punkens gudmor Patti är helt enkelt, eller begripligt nog, en smula gumgubbig.

Texten är fantasifull, pennförerskan associationsrik. Lästakten störs dock av att man stup i minuten vill kolla upp konst som man är mindre bekant med, här är tvära kast. Jag kommer på mig själv att längta tillbaka till Katarina Frostensons sylvassa ”K”, och efter Bodil Malmström rytmiskt böljande Finistèreprosa.

Punkens gudmor Patti är helt enkelt, eller begripligt nog, en smula gumgubbig. Hennes återkommande ”konversationer” med motellskylten är smått banala och osjälvständiga. De svartvita fotona är inte mycket att hänga i gran, medan den ”eftervalsförlamning” som skildras efter Trumps seger är skojig.

”Ingenting blir löst”, suckar såväl motellskylten som Patti Smith. Men det här är inget slutspel i stil med Beckett; snarare som nån av kapitelrubrikerna säger en mellanakt. Det hela utmärkt översatt av Peter Samuelsson.

Så låt oss hoppas att det dröjer innan Patti Smith – här närmast eterisk och okroppslig – drabbas av en ”grateful kind of dead”. En levande och levande fortsättning bör följa.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”.

MEMOAR

PATTI SMITH

Apans år

Översättning Peter Samuelsson

Brombergs, 192 s.

Håller litteraturmännen på att försvinna? 

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen håller på att försvinna från författaryrket. 

Se Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.