Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Passa på att unna er rejält med fett i jul

Korv, fläsk och köttbullar. Svensk julmat är en fet fest.Foto: TT NYHETSBYRÅN
”Fett” av Jenny Damberg.
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Fett är omöjligt att bli av med, oavsett om det befinner sig utan- eller innanför kroppen. 

Annina Rabe gör en djupdykning i vår tids mest skamfyllda njutningsmedel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Fett och salt, det är det enda kroppen behöver”. Dessa visdomsord brukade fällas av min sambos morbror Ragnar, en norrbottnisk renfarmare som hela livet levde som han lärde. Försökte någon servera honom grönsaker klagade han på att det ”kommit gräs i maten”. Under hela sitt liv förblev han mager och senig, ett slags levande anomali till lättproduktshetsen som samtidigt pågick nere i storstäderna. Det här utspelade sig under den tid då övernaturligt långbenta och blonda fotomodeller på reklamaffischer meddelade oss att de ”bestämt sig för att inte bli feta”.  

Vi brukade ofta citera det där uttalandet om fett och salt hemma, mycket tror jag för att det kändes lite syndigt och gick så totalt på tvärs emot allt vi fått lära oss om hur man ska äta. Några år senare blev LCHF högsta dietmode, och då var inte Ragnars kosthållning lika provokativ längre. Och saltets dåliga rykte har sedan dess vida överskuggats av en utbredd panik inför sockrets vederstyggliga effekter. De mest extrema LCHF-dekreten må ha blivit omoderna på senare år, men kolhydratskräcken tycks närmast omöjlig att ta död på. 

För en nation som till stora delar har ett minst sagt komplicerat förhållande till mat innebär julen också en psykologisk tröskel.

Så här inför jul tänker jag alltid lite extra på morbror Ragnar. Svensk julmat, hur mycket man inför varje jul försöker införa nyttigare varianter, bygger på dessa två ingredienser: fett och salt. Och ibland tänker jag att all denna stress och hets som råder veckorna före jul, all denna julförberedelsespäkning, egentligen handlar om att bereda vägen för Den Stora Skulden. Den skuld som en vecka av ohämmat frossande i det mest onyttiga ger upphov till. För en nation som till stora delar har ett minst sagt komplicerat förhållande till mat innebär julen också en psykologisk tröskel. 

Om fettets roll i kulturhistorien, vetenskapen och i våra medvetanden har Jenny Damberg skrivit en initierad, tankeväckande och ofta rolig bok. Det är vetenskapsjournalistik när den är som bäst; här finns en ständig nyfikenhet, en påtaglig nördighet, men också en balanserad inställning: både fettets mer njutningsfulla aspekter och de mindre trevliga lyfts fram. 

Jenny Damberg.Foto: Sara Mac Key / Ordfront

Hennes bok tar avstamp i det 130 ton tunga fettberg som häromåret upptäcktes i Londons kloaksystem. Var annars? Den mytiska fettklumpen, 250 meter lång och nästintill omöjlig att utplåna, var sammansatt av allt sunkigt som mänskligheten och vårt leverne producerat. Förutom fett bestod det också av sådant som avföring, kanyler, kondomer, mediciner, icke nedbrytbara hygienprodukter. Fettberget fick namnet ”The Whitechapel monster”. Det är kanske den tydligaste och mest fantasieggande symbolen för överflödssamhället man kan föreställa sig. 

I det där monstret samlades allt sådant som vi ägnar oss åt fast vi inte borde: överdriven fettkonsumtion, miljöförstöring, droger. Idag finns delar av fettberget utställt på Museum of London. Det sägs att det drar väldigt mycket folk. Det förvånar mig att inte någon skönlitterär författare, till exempel Ian McEwan, har skrivit en roman om det ännu. Fast symboliken i fettberget är å andra sidan redan så övertydlig att det knappast skulle vara en utmaning för en författare.

En av de intressantaste sakerna med fett är ju att det är nästintill omöjligt att göra sig av med; vare sig det befinner sig inne i eller utanför våra kroppar. Försöker man hälla gammalt stekfett i diskhon blir det stopp. På samma sätt som The Whitechapel monster hotade att helt täppa till Londons kloaksystem finns en risk att för mycket mättat fett ska täppa till blodkärlen i våra kroppar. Vi rekommenderas av Livsmedelsverket att äta mindre mättat fett. Samtidigt höjs ständigt röster om motsatsen, nya rön dyker hela tiden upp om de olika typerna av fett. Kosthållning idag är ett ormbo, och fettet är själva kostångestens epicentrum. Psykologiskt så väl som fysiskt. ”A minute on the lip, a lifetime on the hip.” Fettet går inte att utplåna.

I dag har ju alla bestämt sig för att inte bli feta.

För att gå tillbaka till 90-talets Leni Riefenstahl-aktiga reklamkampanjer för lättmargarin, i dag har ju alla bestämt sig för att inte bli feta. Alla kosttrender, alla motionspåbud, allt handlar egentligen om en enda sak. Jo, de försöker slå i oss att det handlar om annat. Att vi ska bli mindre deprimerade, friska från cancer, smartare och allmänt mycket härligare. Allt det där är säkert sant (förutom att jag är fullständigt övertygad om att träning och diet inte kan bota cancer), men det som det i grunden handlar om är en enda sak: vi vill inte vara feta. För i dag finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Vi lever i en kultur där man tar sig samman. 

Jag var mycket smal när jag var ung, ändå tyckte jag givetvis alltid att jag var för tjock. Men tittar jag på skönhetsidealen i dag ser jag att kraven på fysisk perfektion är oändligt mycket högre än när jag var i 20-årsåldern. Jag satte inte min fot på ett gym förrän jag var en bra bit över 40. Nu verkar varannan mellanstadieunge gå och träna flera gånger i veckan. Jag hör ofta ganska små barn prata om vad man ”får” äta och inte. Jag tänker att det är sjukt. Jag tänker att det var sjukt redan när jag var ung, men att det är mycket sjukare i dag. 

Samtidigt finns det förstås fler motkrafter i dag. Men jag har lite svårt med den där allra frejdigaste kroppspositivismen också, även om det förstås i grunden är jättebra. Kanske är det en generationsfråga. ”Ska man inte ens få hata sin kropp i fred längre”, muttrade en väninna apropå kroppspositivism, och jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite roligt. 

Nu kanske ni tror att Jenny Dambergs bok bara handlar om kroppsfett och skuld men det är i själva verket en ganska liten del. Möjligen lite för liten, med tanke på ämnets brännbarhet. Men historien om fett innefattar ju så mycket annat, och det här är ett reportage snarare än en debattbok. Det handlar om grisslakt, nationalism, kvinnohistoria och livsmedelsindustri. Om ister, smör och ost. Men också om njutning.  Jenny Damberg månar tack och lov om den, och det gör jag med. 

Så mitt julfryntliga budskap till alla er som firar kristen jul är: släpp skulden för några dagar och frossa litegrann. Till jul i alla fall. Även om det känns konstigt.

SAKPROSA

JENNY DAMBERG

Fett. En historia om smak, skräck och starka begär

Ordfront, 191 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Delikatesser och privata avslöjanden

Kulturhistorikern och gastronomen Edward Blom och dramatikern och Expressens kulturskribent Martina Montelius samtalade om den förres nya bok under höstens bokmässa i Göteborg.