Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pandemin fick litteraturen att kännas meningslös

Zadie Smith.Foto: REIMSCHUESSEL / SPLASH NEWS / REIMSCHUESSEL / SPLASH NEWS SPLASH NEWS
Per WirténFoto: OLLE SPORRONG
”Intimations”.

Coronapandemin fick Zadie Smith att tvivla på sitt värv och det skrivna ordet.

Per Wirtén ser hur stjärnförfattaren närmar sig verkligheten i ”Intimations”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Zadie Smiths nya essäsamling landade som en papperssvala utan förvarning. Först verkar den lättflyktigt okoncentrerad – Zadie pratar högt för sig själv i pandemins skugga – men sedan upptäcker man allvaret. 

Veckorna i instängd lock down verkar ha knuffat ut henne under den blåsiga himlen: sårbar, undrande, ödmjuk. Hon har blivit 45 år och extremt framgångsrik med en omtumlande klassresa från nordvästra London till SoHo, Manhattan. Men vad betyder det när döden passerar förbi utanför fönstret?

”Intimations” kan översättas som antydda tillkännagivanden. Man kan också kalla essäerna för de första försiktiga slutsatserna efter en kris.

Zadie Smiths romaner har ofta varit märkbart osjälvständiga, skrivna under inflytande från skiftande författare, av andras temperament och stilgrepp. Jag har länge uppfattat hennes essäer som annorlunda, som om de kom mer direkt från hennes egna vardagliga röst – bättre. Stil är att insistera på sin individualitet, menar hon. I sådant fall finns den i essäerna.

Vad är det egentligen för mening att vara författare?

Hon skämtar om sitt svåra läsberoende, som att hon aldrig gjort manikyr, eftersom man under behandlingen inte kan hålla ens en läsplatta. Hon behöver regelbunden massage, ryggproblem, och har upptäckt att om den görs i en sittstol kan hon läsa genom huvudstödets hål. Hennes massör suckar.

Men det är just detta besatta läsande och skrivande som plötsligt börjat framstå som trivialt. Ja, som ett skämt. Vad är det egentligen för mening att vara författare? Hon har inget starkare svar än att det blivit ett invant tidsfördriv. Att man har betydelse, inflytande, är mest ett självbedrägeri.

”Undervisningsdag. Läsdag. Skrivdag. Ständig upprepning. Vilken torr, sorglig och futtig idé om livet.” Karantänen har avslöjat skrivandet som ett sätt att ”gömma sig från livet”. Hon vill något annat nu. Men vad? Och hon brottas med sin privilegierade position. Men hur? När New York stängdes kunde hon lätta med man, barn och hund till säkrare platser. Hon noterar hur andra blev kvar. Var hon en desertör? Zadie Smith låter som David Bowie gjorde 1980 på ”Scary Monsters (and Super Creeps)”, men mer finstilt. Stjärnan som vill slå sig fri från framgångsbubblan.

Det är ett tillkännagivande, från den stora ödmjukhetens år.

De flesta andra författare uppfattar sig nog mer som hennes massör, han som nu ängsligt spanar efter förlorade kunder. 

Ytterligare ett dödligt virus har förstärkt hennes existentiella kris: rasismens människoförakt. Efter mordet på George Floyd tror hon inte längre att skrivna ord, berättelser och vittnesmål räcker som immunförstärkande vaccin. Det är dags för politisk organisering. Om slutsatsen får djupare följdverkningar för författaren Zadie Smith är oklart. Men hon skriver avslutningsvis att hennes fysiska och moraliska feghet aldrig satts på prov – ”until now”. Det är ett tillkännagivande, från den stora ödmjukhetens år. 

 

ESSÄ

ZADIE SMITH

Intimations

Penguin, 97 s.

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Är vi framme snart”.