Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pågår det en feministisk revolution på högskolan?

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi.Foto: Peter Knutson
Foto: IZABELLE NORDFJELL
”Genusdoktrinen”.

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamns efterlängtade ”Genusdoktrinen” är här.

Victor Malm tycker att författarna misslyckas att se skogen för alla träd. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Friedrich Nietzsche påstod att man ska undvika att gå dialog med undermåliga resonemang. Det är nämligen viktigt att välja en motståndare som är bra nog, annars smittas man av dumheten, också om man polemiserar – det man skriver formas alltid av det man skriver om. Dåliga tankar ska helst rinna bort i tystnad. 

I Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns ivrigt väntade granskningsbok ”Genusdoktrinen” finns det mycket tveksamt att polemisera mot, men jag misstänker att läsaren gör klokt i att ta mustaschtyskens råd och åtminstone börja i välviljans ände. Jag tror nämligen att boken kommer att avfärdas av många som borde fundera på om Arpis och Wyndhamns kritik inte pekar mot något väsentligt – och kramas sönder av folk som hade mått bra av att läsa den mer misstänksamt. 

Bakgrunden är förstås Arpis omdebatterade artikelserie i Svenska Dagbladet om genusvetenskapens plats på universiteten, påbörjad senhösten 2017 (SvD 4/11-2017). Jag har tidigare varit kritisk till den (25/7-2019), inte minst på grund av Arpis dramatiska retorik, allt tal om genusideologiska överkyrkor och tysta revolutioner. 

Den metaforiken är – tack och lov – bortrensad nu, när han har crowdsourcat sig fri från lönearbetet, skaffat en i pedagogik disputerad parhäst och skrivit en ganska omfångsrik bok i ämnet. Men tesen är ungefär densamma. 

Det låter lite som en intellektuell deckare, inte sant?

Alltså: Genusvetenskapens inflytande på svenska universitet är skadligt. Framför allt eftersom den lilla disciplinen har fått byråkratisk makt, sanktionerad från politisk ort. Jämställdhetsintegrering kallas den. Mycket kort innebär den att universiteten har i uppgift att göra sina verksamheter mer jämställda. Alltifrån litteraturlistor och tjänstetillsättningar till forskningsmedel berörs. 

Ansvariga för att genomdriva och stödja processen var först Nationella sekretariatet för genusforskning (där Wyndhamn har arbetat och bjuder på inblickar från), sedan Jämställdhetsmyndigheten. Författarna betraktar dessa organisationer som Feministiskt initiativs ”akademiska falang”, snarare än neutrala myndigheter. Härifrån opererar ”genusagenter” genom att maskera intersektionell genusteori och ”postmodernt” uppdaterad vänsterideologi till vetenskap, för att sedan byråkratisera in det radikala i akademins bärande stommar. Och på så vis subvertera den liberala humanism som legat till grund för vetenskapen i ett par hundra år. 

Allt under vår feministiska regerings blida ögon. 

Det låter lite som en intellektuell deckare, inte sant?  

Den amerikanska filosofen Judith Butler.Foto: ÖRJAN BJÖRKDAHL / DN

Men det låter annorlunda när man läser boken. Arpi och Wyndhamn arbetar sig relativt systematiskt fram, med början i Hesslow-affären, den för Uppsala universitet pinsamma historien om lektorn Inga-Lill Aronsson och Erik Ringmar, statsvetaren som tvingades kvotera in Judith Butler på en litteraturlista, vilket queerteoretikern själv fann orimligt, fel rentav, hur goda föresatserna bakom påtryckningen än var. 

Tre händelser som regisserade för att gestalta hur en intersektionell genusdoktrin fått fäste på universiteten. Allvarliga, ja. Men de ser ganska isolerade ut; dogmer har mig veterligen en tendens att slå bredare. 

Granskningen fortsätter genom att beskriva hur jämställdhetsintegreringen fungerar i praktiken, det är intressant, inte minst eftersom den framställs som något ganska frukt- och hopplöst, i många fall ett slags dyrt administrativt smink. Mindre intressant blir det när Arpi och Wyndhamn föresätter sig att skärskåda de filosofiska teorierna bakom ”genusdoktrinen”. 

Jag önskar att jag hade tid och utrymme att diskutera de här bitarna extensivt, men jag hörsammar Nietzsche och nöjer mig så här: kritiken av ”postmodernismen” och den intersektionella teorin har ett par poänger, men författarna går ohederligt långt när de genom enskilda exempel försöker framställa stora delar av disciplinen som relativistisk ideologiproduktion, och lyckas dessutom blanda i en dos transfobi.

Andra delar av framställningen är lika eländigt illvilliga. Det färgar av sig.

Särskilt illustrativt blir det när Arpi och Wyndhamn försöker förklara ”postmodernismens” ökande popularitet bland vänstern – en i sig tveksam tanke, verkar inte det stora intresset för tänkare som Andreas Malm och Martin Hägglund peka på något annat?

Men låt gå. De tycks mena att det de kallar postmodernism fungerar som en lösning på problemet som Sovjetunionens fall orsakade. Den vetenskapliga marxismen misslyckades, varpå man sökte sig till objektivitetens banemän – ni kan namnen, Derrida, Foucault, Deleuze, och så vidare – för att kunna ”säga att det egentligen inte alls finns någon sann vetenskap”. Och då är det ju inte så konstigt att Sovjetunionen pajade! Arbetet kan fortsätta.

Det där är, ärligt talat, en direkt bisarr konspirationsteori, historiskt snurrig, okunnig och gymnasialt spekulativ (till den som faktiskt vill lära sig något om ämnet rekommenderar jag filosofen Nora Hämäläinens skitfina ”Är Trump postmodern?” från förra året). 

Andra delar av framställningen är lika eländigt illvilliga. Det färgar av sig. Också på delarna som är väsentliga. 

Å andra sidan verkar det, minst sagt, finnas problem på myndigheterna som driver på jämställdhetsintegreringen.

Men trots att argumentationen ofta är både försåtlig och märklig lyckas Arpi och Wyndhamn övertyga mig om att jämställdhetsintegreringen av svenska högskolor och universitetet är ett problem. Säkert kan den föra goda saker med sig. Men principiellt. Politiker och byråkrater ska hålla sig så långt borta från universiteten som möjligt. Helst helt och hållet. Allt annat är att lämna dörren öppen för farligheter.

Men även i praktiken verkar den olycklig. Å ena sidan pekar författarna på att stora delar av arbetet, exempelvis det hbtq-certifierande och verksamhetspåverkande, nog är ganska bortslösade pengar. Forskare vill forska. Därför biter de ihop, lyssnar på konsulterna, lägger till pliktskyldiga formuleringar i dokument och ansökningar, skitsnackar, ger läppservice – och fortsätter forska. 

Stora summor läggs på ett menlöst, politiskt fint utanverk; ”Genusdoktrinen” lyckas inte visa att genusdoktrinen har invaderat vetenskapens eller undervisningens innehåll i någon särskild utsträckning. 

Å andra sidan verkar det, minst sagt, finnas problem på myndigheterna som driver på jämställdhetsintegreringen. Dessutom argumenterar Arpi och Wyndhamn att den – vad gäller somliga universitets tjänstetillsättningar (på Chalmers, på KTH) och fördelningen av statliga forskningsmedel – skapar ny orättvisa, sneda prioriteringar och annan ojämställdhet. 

Här finns utan tvekan mycket viktigt att diskutera.

I en brett citerade studie av Agnes Wold och Christine Wennerås från 1997 blev det tydligt att kvinnor missgynnades, trots lika meriter, när de sökte forskningsanslag. Det ledde till åtgärder. Tio år senare följde Ulf Sandström upp studien, inte för att kritisera, utan för att se om något förändrats. Mycket riktigt: kvinnor missgynnades inte längre. Tvärtom. Att vara kvinna gav 10 procent större chans att få pengar. I dag är det unga män utan kontaktnät som är systemets stackare. Resultatet har enligt Arpi och Wyndhamn bemötts med kollektiv tystnad. 

Här finns utan tvekan mycket viktigt att diskutera, men en pågående revolution, som baksidestexten utlovar? Knappast. Jag lämnas med en gnagande aning om att författarna kanske är lite ideologiskt bländade av genusfrågan och därför bara närmar sig grundproblemet.

Varför har administratörer så stort inflytande? Varför behöver man förklara för en byråkrat som inte har läst en bok i hela sitt liv att George Eliot var kvinna för att få igenom en litteraturlista? Hur kommer det sig att det kollegiala självstyret, pö om pö, undermineras? Vad hände med lärarens frihet att forma sin undervisning? Hur blev forskningen så beroende av att söka statliga medel, som förstås alltid kommer vara politiserade, märkta av tillfälliga nycker?

Handlar det verkligen om jämställdhetsintegreringen, en pådyvlad genusdoktrin? Kanske. Men jag tror inte det. 

 

SAKPROSA

IVAR ARPI & ANNA-KARIN WYNDHAMN

Genusdoktrinen

Fri tanke, 374 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.