Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På teatern började de anklaga amerikanerna

Garrett M Graff.Foto: Andy Duback / 2017 Andy Duback
Bild på World trade center efter första kraschen.Foto: MOSHE BURSURKER / AP
Stefan Lindberg.Foto: OLLE SPORRONG

Alla minns vad de gjorde när terroristattacken på World trade center ägde rum. 

Stefan Lindberg försvinner in i en vittneslitterär skildring av dagen när vår framtid tog sin början. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När det kommer till världshändelser av en viss magnitud kan vi inte undgå att drabbas. Det spelar liksom ingen roll hur långt från Sveavägar och Tjernobyls vi befinner oss, vi påverkas ändå. Om inte annat så av historiens ändrade riktning. Det Före, som var vårt, blir plötsligt ett okänt Efter. Och berättelserna som följer är vår enda tröst, de åläggs oss som en uppgift, och vi börjar vittna inför oss själva. 

Tisdagen den 11 september 2001 jobbade jag på en teater i Linköping. Jag låg i övernattningslägenheten och läste Vladimir Nabokovs självbiografi ”Speak, memory” när min chef ringde och sa att jag genast skulle ta mig ner till teatern. På vägen dit ringde min flickvän och förklarade att det börjat gå rykten om att de skulle utrymma tidningsredaktionen där hon jobbade som korrekturläsare och strax befann jag mig framför en teveapparat i ett fikarum. 

Det första planet. Det var bara förvirring. Onda aningar och andnöd hos SVT:s reporter men fortfarande bara ett plan i en skyskrapa. 

Det var först när plan 2 snedkastade sig in det södra tornet som den verkliga paniken satte sig: attacken var planerad och synkroniserad och större än något man kunnat tänka sig. Amerika attackerades på egen mark och ingen visste var det skulle sluta eller hur många förövarna var. 

Minns ni? Det där vakuumsuget av kullkastad maktbalans.

För det var något som hände med tiden. (Inom oss också!) Ideologier togs fram och stöttes. Bara någon timme efter att det andra tornet imploderat började några av skådisarna på teatern säga ”men USA då!” och ”vad har de gjort då!” och jag blev varse hur vi bara verkar förstå de människor som vi tror förstår oss.

Garrett M. Graffs ”Det enda planet på himlen. Ögonvittnen berättar om 11 september” lånar sin titel från den timme då amerikanska luftfartsverket lyckats tömma himlen på flygtrafik och Air force one kastat sig upp i en öde sky. 

Minns ni? Det där vakuumsuget av kullkastad maktbalans. Mörkret i president George Bushs ögon när sagoläsningen för småskoleeleverna på Emma Booker-skolan i Sarasota, Florida avbröts och presstalesmannen viskade något i hans öra. Efter ett par tysta sekunder såg man att den fria världens ledare bara var en dude i kostym som stirrade i tomma luften innan han återigen tittade ner i sagoboken (”My pet goat”) innan han läste ut den och tackade för sig, sprang i livvaktsklustret över skolgården för att slänga sig in en vapenbestyckad säkerhetsbil. För efter att presidentplanet rutit sig upp i himlen var det det enda som kunde försvara honom. Och demokratin. Och den amerikanska vapenindustrin. Och Lees förlust vid Gettysburg och reservaten och rasismen och majsskördarna och Apolloprogrammen och friheten och allt annat som stavas USA. 

Andrew Card informerar president George W. Bush om terroristattacken under ett besök på Emma Booker-skolan.Foto: DOUG MILLS / AP

Medan vi som – måhända naivt – hade växt upp med något som kändes som landsfäder lämnades ut till en man som störtade uppför trappan till Air force one som ett förvirrat barn; en texansk daddy i en faderlös himmel.

Den i dag utgivna volymen bygger på tusentals vittnesmål av allt från brandmannaänkor till it-konsulter, stjärnskådespelare och skolelever, och får en att inse med vilken iskyla 11 september-attentaten utfördes. Kaparnas utbildningstid i tysthet och väntan. Den minutiösa planeringen och det – hart när – felfria exekverandet. Bokens röster sänder chockvågor genom en, för mellan dessa sidor registreras allt. Alla. I denna ultrapolyfona vittneslitteratur – byggd av uteblivna dagishämtningar, F 16-piloter som ges order om att skjuta ner eventuellt ytterligare kapade plan, lukten av dieselbränsle och människokött – får vi till och med höra kaparnas knasberusade övertygelse inifrån en just stormad cockpit. 

Och ja visst, den litterära formen – liksom bara halvt medveten om sig själv – kan ibland falla ner i upprepningar och överflöd, men samtidigt rymmer sidorna så mycket vitt att man slås av hur många som på grund av döden inte tillåtits vittna. 

De som dör kan inte vittna men de som lever gör det.

Bitvis är det en fruktansvärd bok. Fruktansvärd. För att detta stycke verklighet är just det. Det är hopp rakt ut i luften från femtonhundragradiga kontor och det är kroppsdelar på brandmännens kläder. Men också plötsligt tröst, skönhet. Som när Richard Eichen, konsult på 90:e våningen i det norra tornet, stöter på en kvinna som heter Panzy utanför ett sjukhus och delar en Snapple med henne. Det är berg av liv. Och död. Det är Rosemary Dillard, hustru till en passagerare på Flight 77, som tänker att om hon röker inomhus kommer hennes man tillbaka. För han gillade aldrig när hon gjorde det.

De som dör kan inte vittna men de som lever gör det. Som min kompis Timo gjorde för mig när han berättade att han dagen efter Palmemordet var i Bygdsiljum och åkte skidor med klassen och (eftersom han var 14 och kille) visade ett minimum av känslor. Men efter någon timme gick det inte att hålla tillbaka längre. I liften kom tårarna, tysta. Bakom skidglasögonen. För så gör man ibland. 

Lite som jag när jag vid lunchtid den 11 september 2001 lämnade den politiska diskussionen i teaterns fikarum och gick hem över universitetsområdet. Champinjonerna hade slagit upp häxringar i gräsmattorna och jag lade mig på sängen i övernattningslägenheten och läste vidare i Nabokovs självbiografi och kände att skildringens datjor och förrevolutionära björkljus låg mig närmare än den Osköna Nya Värld som plötsligt tagit form i den klara hösten.

 

SAKPROSA

GARRETT M. GRAFF

Det enda planet på himlen. Ögonvittnen berättar om 11 september

Översättning Peter Staffansson

Natur & Kultur, 482 s. 

 

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Splendor”.