Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

På spaning efter det kulturarv som flytt

Maja Hagerman. Foto: CLAES GABRIELSON / NORSTEDTS
”Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige”.
Sven Olov Karlsson. Foto: JENS L'ESTRADE

Låt er inte luras av det oskyldiga anslaget i Maja Hagermans ”Trådarna i väven”.

Sven Olov Karlsson läser ett strövtåg som blottar dragkampen om Sveriges historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Titel och inledning kan få en att tro att här väntar ett mysigt strövande reportage. Ett som tycks ha plockat upp ett ämne och sedan har det som ett käril att fylla med vad som hittas längs vägen, i kombination med poetisk ton, lärd research och egna reflektioner. 

För Maja Hagerman besöker allehanda minnesbevarande verksamheter, som arkiv, utgrävningar, hembygdsföreningar och privata och offentliga museer. Det sker ibland när hon ändå är ute på föreläsningsresor och formar sig till en essä som också läses bäst liksom i promenadtakt. De många utvikningarna fungerar som hållplatser i texten, med paus för begrundan.

Varför har torgen minnesmärken över blodtörstiga kungar, men inte över de som gav oss frihet och demokrati?

Det radas upp en hel del fragil sepia, mossiga kvarnstensgruvor, flätade korgar och knakande väderkvarnar. Men oroa er inte för nysattacker av museidamm. Allt detta kan råka fungera som kamouflage, uträknat eller inte, för att nå läsare som älskar till exempel släktforskning och bygdehistoria men som inte direkt skulle kasta sig över obekväma sanningar om förtrycket av svenska minoriteter eller komplexa frågor som vad som egentligen är meningen med begrepp som nation eller ras, eller varför spåren av de första fria tidningsredaktionerna eller statsminister Hjalmar Brantings skrivbord diskret städats undan. Varför har torgen minnesmärken över blodtörstiga kungar, men inte över de som gav oss frihet och demokrati?

Rasbiologer och nazistmarscher

Vi är alltså inte bara i sockenstugor och nykterhetsloger. Redan under de första hundra sidorna hinner Maja Hagerman med både nazisternas marsch i Göteborg 2017 samt Sveriges tunga bagage inom den rasbiologiska pseudovetenskapen. 

Herman Lundborg, rasbiolog. Foto: PRESSENS BILD / PRESSENS BILD

Till del är detta alltså en fortsättning på den berättelse hon ägnat tidigare verk åt, som Augustnominerade boken ”Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (2015) och dokumentärfilmen ” Hur gör man för att rädda ett folk?” (2014) om samme Lundborgs livsverk, att mäta skallar för att rena folkets blod.

Det förflutna var det som alla ansåg var det rika, äkta livet.

Kanske känner jag mig hemma i Hagermans outtröttliga nyfikenhet på spåren och mönstren efter ett svunnet Sverige, eller vad detta nu var innan Sverige fanns, därför att blicken liknar den jag kommer ifrån. Där framtiden i stort sett var ointressant och nuet bara som en klibbig hinna, ett nödvändigt ont. Där det förflutna var det som alla ansåg var det rika, äkta livet. 

Strängt taget är jag ännu där, omringad av tavlor av ängslador och multimmershyttor, av svartvita fotografier skapade av precis en sådan slags kvinnlig byfotograf som enligt Hagerman blev vanliga i fotografins barndom. 

Jimmie Åkesson

Jag delar hennes fäbless för att titta bakåt, neråt, i hopp om att se något som glömts och därför alltså är nytt att upptäcka. Minnena hisnar. Samtidigt ligger de på plats, redigt som kyrkmurens kvadrar. Visst var det så det var? Jo du, så var det allt.

Heinrich Himmler, nazist, med dottern Gudrun. Foto: AP / AP TT / NTB SCANPIX

Det formar sig till en brokig matta av samtidsvävens trådar. De löper från låt säga bronsålderns import av egyptiska glaspärlor via vikingen som nationalistisk 1800-talsuppfinning, via SS-ledaren Heinrich Himmlers vurm för bohuslänska hällristningar (han ville ur runorna framtolka den germanska ursjälen), fram till då Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson beskriver högerriksdagsmannen Rudolf Kjellén (1864–1922) som en av Sverigedemokraternas viktigaste källor till tankegods. 

Och Maja Hagerman vet att berätta att Kjellén frenetiskt motarbetade rösträttsrörelsen. Han hävdade att Sveriges enda rätta väg var aristokrati och byråkrati, absolut inte demokrati. ”Trådarna i väven” beskriver dragkampen om det kulturarvet, den som var då, och som ännu är.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.

LÄS MER – Sven Olov Karlsson: Min barndoms by var värre än en ”no go-zon”

SAKPROSA

MAJA HAGERMAN

Trådarna i väven – på spaning bland minnen och kulturarv i Sverige

Norstedts, 312 s.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Danska Akademiens Marianne Stidsen och Jens Liljestrand, Expressen, diskuterar metoo och rättssäkerheten. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!