Han är på jakt efter familjens giftiga vrede

LITTERATUR | RECENSION. Resurserna för detta författarskap tycks ändliga. Efter pappa, hustru, mamma och nu mormor och morfar, kan det inte finnas många familjemedlemmar kvar för Alex Schulman att lägga under lupp i sina sällsamma fusioner av bekännelselitteratur och fiktionsprosa. 

När den brunnen sinar – vad blir det av Schulmans författarskap då? Frågan är inte spydig, tvärtom. Det är en uppriktig undran. Alex Schulman blir en allt skickligare författare i takt med att han, som det ser ut, uttömmer sina ämnen. Kanske just därför.

Schulmans litterära universum må vara litet, men det är – han gör det – oupphörligt spännande. I ”Bränn alla mina brev” riktas strålkastarljuset mot Karin och Sven Stolpe, morföräldrarna, och mot den korta affär Karin hade med Olof Lagercrantz en sommar i början av 1930-talet. En romans som Sven Stolpe beskrev som ”ett sexuellt attentat”, och som han straffade sin hustru för i decennier, under återstoden av deras äktenskap. Det är en berättelse om häftig passion, stor kärlek och en långlivad, mörk vrede.

LÄS MER – Åsa Beckman imponeras av Schulmans bok om hans mammas alkoholism

Olof Lagercrantz 

Det är i det mörkret Alex Schulman börjar. ”Bränn alla mina brev” inleds med en personlig insikt, den om att han – berättarjaget – riskerar att jaga bort sin familj med sin vrede. Den är inte våldsam eller högljudd, den är tyst och skrämmande. ”Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig”, säger hans fru och han stirrar katastrofen i vitögat. Varifrån kommer den här vreden, den som verkar vara nedärvd i generationer? Släktens alla konflikter och vendettor, avståndstaganden och sår, tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe.

”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, skriver Schulman med en blinkning till vännen och vapendragaren Sigge Eklund, och så sätter han i gång med att nosa upp spåret efter sin vredes upphovsdagar. ”Bränn alla mina brev” – titeln är en ej åtlydd uppmaning från Karin Stolpe till Olof Lagercrantz – rör sig, liksom Schulmans tidigare böcker, på flera tidsplan. Det är tidpunkten för kärlekshistorien mellan Karin och Olof och dess eko genom alla berördas liv, det är författarens egen barndom och det är hans nu.

Schulman iscensätter och gestaltar, bygger med stilistiskt små medel en historia som övertygar trots att den ibland går ihop lite för bra. ”Bränn alla mina brev” känns som en sann bok, jag menar då den sortens sanning som går bortom det blurriga gränslandet mellan memoar och fiktionsprosa. 

Alkoholism

Romanen är uppriktig, äkta. Jag vet inte om jag köper ens dess grundläggande premiss, den om att författaren kan söka svaret på sin egen vrede hos sin morfars – Schulman brasklappar förresten själv; kanske är detta förenklig, förträngning, flykt? – men det fina i kråksången är att det inte riktigt behövs. ”Bränn alla mina brev” har sin styrka på annat håll.

Berättelserna om Karin och Sven Stolpe, om Karin Stolpe och Olof Lagercrantz, har förvisso både det snaskigt lockande och det obehagligt hemsökande i sig, men precis som i förra boken ”Glöm mig” – om moderns alkoholism – blir Schulman drabbande främst på grund av hur han skriver. Okonstlat och kärnfullt skriver han sig fram längs en väg som börjar och slutar i den egna sårbarheten, som följer dess vindlingar i vad som ser ut som ett uppriktigt försök att förstå något väsentligt om livet.  

Vid närmare eftertanke inser jag att upplevelsen av en författare som snart har slut på ämnen, är tämligen bekant. Vid närmare eftertanke inser jag att alla Alex Schulmans böcker är skrivna på det sättet. Som om varje bok vore, inte bara den sista, utan den enda. En sådan författare kommer alltid att beröra sina läsare, i kraft av den känsla av akut läge som hela bygget vilar på. Han skriver som om det gällde livet – varje gång. Och det kommer han förmodligen att göra igen.

LÄS MER – Ett exklusivt utdrag ur Alex Schulmans "Bränn alla mina brev"

Av Therese Eriksson

Alex Schulman är krönikör på Expressen. Därför recenseras "Bränn alla mina brev" av Therese Eriksson, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.