Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Övergreppsoffer kan vara både kåta och osympatiska

Foto: Elena Mudd.
Foto: Niklas Hellgren

Överallt i samtiden finns myter och sagor som vi bedrar oss själva med. 

Martina Montelius kastar sig ned i Jia Tolentinos hajpade ”Falsk spegel”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag gick i högstadiet påstod jag, inte bara inför andra utan även inför mig själv, att jag hade hemlig adress eftersom jag var förföljd av min far. Han letade överallt efter mig, så jag måste vara försiktig. 

Sanningen var att han hade accepterat mitt avståndstagande med orden: ”Den här stan är stor nog för oss båda”. 

Han visste precis var jag fanns, och alla uppgifter om mig låg i öppen dager. Även inför mig själv låtsades jag ofta att han jagade mig, farlig och rasande. Jag ville inte att han skulle klara sig utan mig. Och jag ville att mina skäl till brytningen skulle vara fysiskt påtagliga och begripliga för omvärlden. Inte snåriga och motsägelsefulla. 

Jia Tolentino, född 1988, är en mycket uppmärksammad skribent i USA, inte minst för sina texter i legendariska The New Yorker. Hösten 2019 väckte hon stort intresse med sin essäsamling som nu kommit i svensk översättning, ”Falsk spegel”, i vilken hon från olika håll obducerar vår tids former av självbedrägeri. 

Att bedra oss själva har nog alltid varit livsnödvändigt; hur många av oss skulle orka igenom en dag om vi ständigt konfronterades med hela sannigen om oss själva och våra liv - på samhällsnivå och i det mest privata? 

I en av essäerna pekar Tolentino på det självklara att internet, vår tids mest revolutionerande instrument, pumpat upp självljuget från en angelägenhet för den innersta kretsen till global nivå. Varje dag kan vi måla den bild vi önskar av oss själva och världen omkring oss, och möjligheten till omedelbar publicering av vårt eget perspektiv för stunden blir ett närmast narkotiskt beroende. Men den text jag fastnar i berör en äldre och långsammare syster till dagens instagramversion av jaget: hjältinnan. 

I verkligheten skulle sådan försoning ha krävt timmar och åter timmar av familjeterapi.

Hon får mig att förstå något nytt om behovet av att teckna vår historia i grundfärgerna i stället för den vattniga amatörakvarell den i verkligheten är. Tolentino påminner oss om gamla drömflickor som Laura Ingalls i ”Lilla huset på prärien” och den klassiskt skörstarka ”Anne på Grönkulla”, men också om moderniserade hjältinnor som Katniss Everdeen och Hermione Granger. Jag associerar vidare till Charlotte Brontës Jane Eyre – sin tids kanske mest komplexa hjältinna. På ytan underordnad i egenskap av fattig guvernant, men så intelligent och integritetsstark att hon vinner sin herres kärlek, avtäcker hans eget fruktansvärda självbedrägeri (att han håller sin förment sinnessjuka fru inlåst på vinden) och till sist, när allt bokstavligen brunnit ned till grunden, välsignar honom med storsint förlåtande kärlek. 

I verkligheten skulle sådan försoning ha krävt timmar och åter timmar av familjeterapi, troligen under besökstid på fängelset där Rochester satt av sitt straff för människorov. Och ändå skulle säkert Janes förakt ha sipprat fram ibland, kanske någon alkoholinfiltrerad midsommarafton tio år senare, och de två skulle ha somnat i olika rum, Jane måhända med kärleksbreven från en älskare nogsamt dolda i örngottet. 

När Tolentino i en annan essä berör samtidens senaste variga sår, nämligen ohederlig journalistik i kölvattnet av metoo, står hjältinnan där igen som ett harmset spöke. För det var ju hjältinnor vi skulle vara, alla vi som höjde våra röster från hösten 2017 och framåt. Modiga, kritvitt rena och obrottsligt lojala med revolutionen. Vi visste att alla de som uppskattar ordet ”lynchjustis” vässade sina förskärare i bakgrunden. Det gällde att inte kunna misstänkliggöras. 

Men människan förblir människa och livet förblir suddigt. Att förenkla strukturerna under metoos kulmen var förmodligen nödvändigt, men vissa texter borde aldrig ha skrivits, och i dag är det tydligt att mycket arbete återstår innan vi kan tala om sexuella övergrepp utan att behöva bilden av den kliniskt rena kvinnan som krycka. Det vill säga: man måste inte vara en hjältinna för att ha rätt till sin egen vilja. Man kan vara ambivalent, självdestruktiv, kåt och osympatisk – och offer för ett övergrepp. 

Utan sagorna om oss själva, världen vi lever i och våra tankar om den stryps vårt blodomlopp.

Tolentino vidrör också det mest flagranta bedrägerinumret på senare tid – åtminstone på ytan: Donald Trumps seger i presidentvalet 2016. Trump har blivit ett monument över förenklingens mekanismer. Varje dag förfasar vi oss över hur fruktansvärt motbjudande han är på alla upptänkliga sätt – hans politik, retorik, till och med utseende. På så vis slipper vi reflektera över den eventuella förljugenheten i våra egna sunda värderingar. Ja, Trump är den diametrala motsatsen till en hjältinna. Han är varken ren, klok eller vacker. Han är smutsig, enkelspårig och orange. 

Själv var jag under hela valrörelsen besatt av hans kampanjchef Kellyanne Conway – skrattspegelversionen av en hjältinna. Kvinnan som myntade begreppet ”alternativa fakta”. Hon måste ha vetat när hon ljög. Varje gång måste hon ha vetat. Och för att klara det tänker jag mig att hon skrev en saga om sig själv och USA – en saga som motiverade lögnerna.  

I dag fick jag beskrivet för mig vad kallsvett egentligen är. Det är svett som inte kan tränga fram. Vid chocktillstånd, psykiska eller fysiska, koncentreras blodförsörjningen till hjärnan och hjärtat, och resten av kroppen sätts på undantag. Huden blir kall, porerna drar ihop sig, och vi kan inte svettas. Bara ett tunt lager fukt dunstar över hudkostymen, och vi får ångestpåslag, kanske dödsskräck. Under vårt tänkandes hudlager finns också oförlöst svett. De enerverande muskelgrupperna av problemfyllda detaljer, motsättningar i den rofyllda versionen av verkligheten, av oss själva. Vi behöver få de där muskelgrupperna att sluta rycka. Det spelade inte så stor roll för min pappa att jag inte orkade med honom. Rochester är kriminell och Jane tänker i cirklar. Barack Obama var aldrig Jesus, hur väl han än passar in i drömmen om en rättskaffens värld. En liten procent av metoo-berättelserna var inte vad de såg ut att vara.

Utan sagorna om oss själva, världen vi lever i och våra tankar om den stryps vårt blodomlopp. Vi är Kellyanne Conway, Jane Eyre och en tonåring som inte är jagad. Under skinnet fräser svetten i sin ensamhet. 


SAKPROSA

JIA TOLENTINO

Falsk spegel

Översättning Hillevi Jonsson

Natur & Kultur, 358 s.


Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Hon är också författare, dramatiker och teaterdirektör på Brunnsgatan 4.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.