Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oupphörligt intressant om samtidsmänniskan

Liv Strömquist. Foto: Maja Flink / Galago
Foto: Maja Flink / Galago
Therese Bohman.

Liv Strömquists nya seriebok handlar om den älskande senkapitalistiska människan.

Therese Bohman får ompröva sin syn på kärlek.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION.

Jag tycker om mig själv långt mer än förr.

När hjärtat fylls av dig, mitt värde ökar.

Det är som när ett stenblock får sin form

av hammaren och värdet tiodubblas.

Så börjar en dikt av renässansmannen Michelangelo, skriven till den unge Tommaso dei Cavalieri (här i översättning av Sverker Åström). Jag har alltid tyckt att den så träffsäkert beskriver kärleken och den nästan ojämförligt starka kick det är när någon ser en precis som man vill bli sedd (även om man inte själv visste att man ville det förrän man blev det). Tänk att man kan vara en sådan person som man är i den andres ögon! Det hade man aldrig kunnat drömma om.

Efter att ha läst Liv Strömquists ”Den rödaste rosen slår ut” har jag dock börjat vela. Vad är det för syn på kärlek egentligen? Att dess främsta syfte är att bekräfta mig? Är det inte en obehagligt självupptagen tanke? Är det inte saligare att giva än att taga? 

Eva Illouz. Foto: SUSANNE SCHLEYER

Om detta tvistar även de lärde. Är det, som den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Han menar, kanske omöjligt att älska en annan människa i senkapitalismens era, eftersom vi är så narcissistiska att vi slutat se det unika hos andra människor, vilket gör att alla blir utbytbara? Eller som den israeliska sociologen Eva Illouz menar, att vi är så upptagna vid att det hela tiden kan finnas någon bättre bakom nästa hörn eller Tindermatchning, att vi är rädda att binda oss av fear of missing out? Och att att vi har börjat betrakta potentiella partners som varor att konsumera, vilket gör att vi vill ha den bästa som går att få för det kapital vi besitter? 

Kanske är det samtidsmänniskans största förbannelse, att tro sig kunna kontrollera livets alla omständigheter.

Sann kärlek innebär att ge upp sig själv, menar Byung-Chul Han. Det går helt på tvärs med det Liv Strömquist kallar ”ett annat du på en minut-doktrinen”, ett slags ta ingen skit-feminism som är ständigt återkommande i samtidskulturen. Där ses känslor som något man kan ta kontroll över och det egna jaget som viktigast av allt. Framför allt är det viktigt att inte vara ett offer, varken för sina egna eller någon annans känslor. Vilket är tvärtemot hur man sett på kärleken i historisk tid, då kärlek ansågs vara en konsekvens av oberäkneliga gudars plötsliga infall. Kanske är det samtidsmänniskans största förbannelse, att tro sig kunna kontrollera livets alla omständigheter.

Till senkapitalismens försvar kan dock anföras att människor bevisligen letade självbekräftelse i kärleken även i renässansens Rom. Men något som definitivt verkar ha förändrats, vilket skildras i det intressantaste avsnittet i ”Den rödaste rosen slår ut”, är könsrollerna i förhållandet till tvåsamheten. 

Samtidens män håller inne med sina känslor och vill inte binda sig, och det har i stället blivit kvinnans roll att vara pådrivande i heterosexuella kärleksrelationer.

För några århundraden sedan ansågs det manligt att vara handlingskraftig, säker på sin sak och att uttrycka starka känslor, inte minst när det gällde kärlek. Efter den sexuella revolutionen och allteftersom mäns makt har urholkats på en rad områden i samhället har sexualiteten blivit det område där män markerar sin frihet och auktoritet. Samtidens män håller inne med sina känslor och vill inte binda sig, och det har i stället blivit kvinnans roll att vara pådrivande i heterosexuella kärleksrelationer. 

Det har lett till ett invecklat spel, där kvinnan försöker framstå som att hon egentligen inte alls är så intresserad av att stadga sig och bilda familj, för att inte skrämma bort den man som hon vill göra det med, vilket i förlängningen bokstavligen leder till att inga barn blir gjorda. Vilken sorglig illustration det är av människors oförmögenhet att nå fram till varandra på riktigt.

Liv Strömquist och Caroline Ringskog-Ferrada Noli har podden ”En varg söker sin pod”. Foto: MAX PRÖCKL

Liv Strömquist berättar om allt detta, och oändligt mycket mer, i en form som är bekant från hennes tidigare album: ett slags intrikat idéhistorisk väv där resonemang från tänkare på kärlekens område blandas med egna reflektioner och paralleller till historien, litteraturen och populärkulturen. I ”Den rödaste rosen slår ut” är Eva Illouz (bekant för den som följt Liv Strömquist i poddar) den främsta vägvisaren, och poeten Hilda Doolittle, som albumet lånat sin titel från, det mest fascinerande historiska excentrikern.

Alltsammans är både oupphörligt intressant och imponerande utfört. Även om jag ibland tänker att Strömquist har rört sig allt längre från bilden och närmare det skrivna ordet – essän – så är kompositionen i ”Den rödaste rosen slår ut” oerhört snygg och sinnrik. Och även om kritiken av kapitalismen är genomgående, uppfattar jag ändå inte boken som särskilt ideologisk. Kanske för att den inte ger uttryck för någon tvärsäkerhet eller vilja att övertyga, utan i stället en stor ödmjukhet inför det bisarra fenomen som kärlek är. 

Det är så nära mellan den högsta lyckan och den största sorgen att man kan undra varför man ens inbegriper sig med kärleken.

Bokens sista del består av en hjärtskärande epilog: Vad händer egentligen när man slutar vara kär? Det är en lika stark mekanism som att bli kär, och lika oförklarlig: Hur kan den man nyss ville dela allt med plötsligt bli någon man känner likgiltighet eller till och med obehag inför? Och som man tvingas göra fruktansvärt illa, bara för att något så vagt och abstrakt som en känsla har försvunnit. ”En förtrollning kring idén om den andra personen är bruten”, skriver Strömquist – det är som en såpbubbla som brister. 

Gud, det är så skört och nyckfullt att man kan bli galen när man tänker på det, det är så orättvist och slumpartat, det är så nära mellan den högsta lyckan och den största sorgen att man kan undra varför man ens inbegriper sig med kärleken.

För henne skulle kärlek vara ett äventyr: oförutsägbart, stormigt, allt det jag själv avskyr i en relation.

En gång frågade en bekant mig varför jag var kär i mannen jag var kär i. Jag räknade upp de vanliga anledningarna – han är så smart och snäll och snygg, vi har så roligt tillsammans – och så tillade jag att han får mig att känna mig trygg. 

Hon tittade på mig och sa misstroget ”Varför vill du känna dig trygg?”. 

För henne skulle kärlek vara ett äventyr: oförutsägbart, stormigt, allt det jag själv avskyr i en relation. 

Kanske är kärlek som ett slags själens spackel, där sprickorna och håligheterna vi vill att kärleken ska fylla ser olika ut hos alla människor. Liv Strömquist dömer ingen. I kärlek beter vi oss irrationellt, tanklöst, barnsligt, ovärdigt – och mänskligt. 

Serier

LIV STRÖMQUIST

Den rödaste rosen slår ut

Galago, 171 s.

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Aftonland”.