Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Optimismen om nazismens soldater är svår att begripa

Den holländske historikern Rutger Bregman.
Foto: Maartje Ter Horst
Isobel Hadley-Kamptz.
Foto: OLLE SPORRONG

Den holländske historikern Rutger Bregman slarvar sig igenom forskningen och historien. 

Isobel Hadley-Kamptz blir inte glad av hans optimistiska bok om människans godhet.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag har faktiskt blivit mindre pessimistiskt inställd till människan de senaste åren. Kanske är det medelåldern som dämpat min tidigare svartsyn, kanske är det bara neurokemiska variationer, kanske är det förra årets upptäckt av alla dessa facebook-grupper där folk självklart handlar åt främmande åldringar för att minska deras risk att utsättas för smitta. 

Jag tycker förvisso fortfarande att politiska system måste utformas utifrån insikten att det värsta inte bara kan hända, det har redan hänt, men jag är också öppen för att människan i rätt sammanhang är kapabel till fantastisk godhet. 

Det borde alltså vara rätt läge att läsa den holländske historikern Rutger Bregmans nya bok ”I grunden god. En optimistisk historia om människans natur”. Hans tes är, enkelt uttryckt, att människans särdrag som art är vår förmåga till samarbete och solidaritet snarare än vår intelligens. Av det följer att Hobbes hade fel som menade att livet i naturtillståndet var kort och obehagligt, att Rousseau hade rätt om att människan innan civilisationen tvärtom var en ädel vilde som levde i fred, frihet och jämlikhet och att vi i dag genom att förutsätta att andra inte går att lita på aktivt gör livet mer otryggt och riskerar att frammana exakt det beteende från andra som vi är rädda för. 

Han har vissa poänger. Inom evolutionsvetenskapen är människans benägenhet till samarbete och inomgruppslig altruism i dag allmänna sanningar. Det är också sant att vi blir kraftfullt påverkade av de förväntningar som ställs på oss, om vi behandlas tillitsfullt och med respekt är chansen större att vi uppför oss på ett sätt som förtjänar tillit. Det här har undersökts i massor av studier, varav Bregman citerar ett par. 

Varför är det så mycket lättare att utöva grymhet mot någon som upplevs stå under en i hierarkin?

Hans påståenden om de ljuvligt idylliska villkor som rådde på jägar-samlartiden, när människor enligt Bregman levde helt utan hierarkier, männen var protofeminister och alla var fredliga och glada, går dock milt sagt att ifrågasätta. När han refererar ett intelligenstest som gjorts mellan mänskliga 3-åringar och chimpanser som belägg för att människor inte skulle vara smartare än andra primater är jag nära att börja dunka pannan mot skrivbordet. 

Bregman förstår helt enkelt inte så mycket om en del av det han skriver om. Tillsammans med en slarvig översättning och korrläsning gör det läsningen bitvis rätt plågsam, trots eller möjligen på grund av hans gladlynta utläggningar om hur fel vi hittills tolkat allehanda studier som påståtts visa på människans potential till grymhet och blind lydnad. Inte för att han alltid har fel, det har han inte. Men hans benägenhet till överförenklingar och rena missförstånd är så stor att det inte går att lita på texten utan att dubbelkolla alla faktauppgifter och då förlorar den här sortens populärvetenskap mycket av sin poäng. 

Det verkligt stora problemet är dock hans vägran att ta ämnet på allvar. För om det nu är så att människan är i grunden god så måste våra frekventa avsteg från denna godhet förklaras. Det räcker inte att säga att nazisoldaterna framför allt drevs av kamratskap och lojalitet med varandra och att andra världskriget därför ”var en heroisk kamp i vilken miljontals helt vanliga män drevs av det bästa i människans natur – vänskap, lojalitet, trofasthet – att begå historiens värsta massaker.” Jag är inte säker på vilken massaker han syftar på, det kan vara en översättningsmiss igen, men menar han att också koncentrationslägervakterna och SS framför allt drevs av vänskap? 

Jag må vara mer mottaglig för den här sortens optimistiska budskap numera, men någon ordning måste det ändå vara på argumentationen.

Bortom fantasier om de platta hierarkierna bland jägare och samlare och en bitvis förvirrad analys av hur politiker och andra makthavare ofta saknar den godhet som finns hos gemene man så saknas nästan helt analyser av hur makt och maktlöshet påverkar mänskligt beteende. 

Varför är det så mycket lättare att utöva grymhet mot någon som upplevs stå under en i hierarkin? Varför inbjuder maktlöshet så ofta till sadism snarare än empati, medan vi tvärtom gärna och snabbt förlåter felsteg från personer högt upp i hackordningen? Han gör några antydningar om sambandet mellan gruppsolidaritet och avoghet mot främlingar, men drar inga egentliga slutsatser av det, mer än att säga att det är dåligt att följa nyheterna eftersom nyheter fokuserar på dåliga saker om människor man inte känner. 

Jag må vara mer mottaglig för den här sortens optimistiska budskap numera, men någon ordning måste det ändå vara på argumentationen, oavsett hur glatt humör man har under tiden. 


SAKPROSA

Rutger Bregman

I grunden god. En optimistisk historia om människans natur

Översättning Joakim Sundström

Natur och kultur, 384 s


Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=79573&country_iso=se

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.