Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ömsint om konstnärssjäl och skärgårdsbohem

Per Wästberg. Foto: Caroline Andersson
Foto: OLLE SPORRONG

Författaren, konstvetaren och journalisten Bo Grandien har i dag hamnat i glömska.

Jens Liljestrand läser Per Wästbergs skimrande minnesteckning av en ungdomsvän och spegelbild.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. 1950-talet är rent litteraturhistoriskt ett slags mellanperiod, den sömniga stiltjen som kom efter 1940-talets fragmentariska efterkrigsdikt och som föregick 1960-talets radikala dokumentärberättande. De författare som oftast omnämns som femtiotalister – som Lars Forssell, Sven Fagerberg, eller Expressens mångårige medarbetare Lars Gustafsson – kännetecknas av ett nedtonat, filosofiskt och borgerligt tillbakalutat uttryck, fjärran från exempelvis Stig Dagermans disharmoniska och ångestridna prosa.

Detsamma kan sägas om Metamorfosgruppen med Paul Andersson och Birgitta Stenberg, som för eftervärlden framstår som representanter för en dekadent nyromantik utan tydlig politisk riktning.

1950-talet är också den period som än i dag definierar författarskapet hos Per Wästberg (som dock debuterade som 15-åring 1949). Hos honom vibrerar nästan varje mening av en mild, eftertänksam och livsbejakande grundklang (i sin aforistiska memoar ”Mellanblad” från 2015 konstaterade Wästberg mycket riktigt att han ”är nästan jämt glad”).

En nyckelperson i den unge Wästbergs intellektuella utveckling på 1950-talet var den året äldre vännen Bo Grandien (1932-2014), som nu ägnas en minnesteckning. Någon konventionell biografi över författaren, journalisten och konstvetaren Grandien är det inte tal om, snarare ett mångfasetterat porträtt, där bilder, scener, anekdoter och (långa) citat dyker upp i den ordning som de tycks ha infunnit sig, som en vandring genom ett på måfå curerat minnenas museum.

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Per Wästberg är i akut behov av en redaktör 

Mättat porträtt av superbegåvning

Jag ska erkänna att jag tidigare aldrig hade hört talas om denne Grandien, som i sin ungdom var ett litterärt stjärnskott på samma nivå som barndomsvännen Tomas Tranströmer men som efter några kritikerrosade romaner på 1950- och 1960-talen gick in på den akademiska banan och blev docent och så småningom professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Wästberg medger själv att Grandien till skillnad från Tranströmer hamnade i ”uppmärksamhetens bakvatten”, blev en anonym om än djupt respekterad institutionsintellektuell snarare än den fria, lekfulla, djupt originella person som tonar fram i ungdomsbilderna.

Bo Grandien. Foto: TT

Kanske just därför är detta härlig läsning, ett mättat porträtt av en ung superbegåvning och konstnärssjäl som också var en skärgårdsbohem, ofta isolerad i tankar i familjens "fallfärdiga kåk" på Hasselö, längst ut i havsbandet.

Han framstår nästan som en uppdiktad person, en figur i en roman av Vladimir Nabokov eller Paul Auster eller Jorge Luis Borges, drömmaren som under några korta, sprakande år innan vuxenlivets inhägnad slöt sig om dem båda gav Wästberg de nycklar han behövde.

Nostalgisk spegelbild

Det är lite rörande att tänka på hur Per Wästberg har ägnat 2018, året då Svenska Akademien befunnit sig i en avgrundsdjup kris, åt att inventera denna väldiga minnesbank. Kanske som en påminnelse om en idyllisk tid innan fracken, ordnarna, titlarna och Nobelbanketterna var hans liv, en tid då vandringen genom en litterär vintergata var belöning och status nog.

"Hos Bo urskilde jag dragen hos en demonisk studiosus: anarkistisk, beredd till uppbrott i det personliga och vetenskapliga", skriver Wästberg. "Men med en annan del av sig själv gick han i en vindlös skog eller seglade på ett hav så milt att det inte välte den rankaste Petterssonbåt över styr."

"Bo Grandien" är full av den sortens vackra, meditativa passager och gång på gång måste jag fråga: vem är det egentligen som beskrivs? Är det inte också ett självporträtt jag läser, en nostalgisk spegelbild från den frihetsperiod som 1950-talet också måste ha varit, tiden då världen – åtminstone västerut – låg öppen, framtiden var ljus, den intellektuella labyrinten lika lockande och outforskad som kobbarna och grynnorna i Rödkobbsfjärden?

Men boken är också en allmängiltig hyllning till särlingen, enslingen, den lokala flanören:

"Bo drogs till den närliggande världen; där fanns tillräckligt att undersöka. Hellre en söndag i Hagaparken än en vecka i Sahara. Hellre en sorglös glänta mellan dynerna på Skagen än färdas uppför Amazonfloden."

"Som synes kunde jag konsten av beundra", skriver Wästberg på ett annat ställe.

Den konsten kan han än.

 

SAKPROSA

PER WÄSTBERG

Bo Grandien. Diktare, reporter, forskare. En minnesteckning

Wahlström & Widstrand, 444 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!